Jag var aldrig med och finansierade Skrômt på Kickstarter, men jag funderade länge och övervägde. Fördelen med det blev att jag lånade ett flertal av Ebbe Schöns böcker på biblioteket (och fick rädda tre av dem ifrån gallring), men det fick sina följdverkningar. På något vis går alltid min spelledarhjärna och ältar möjliga äventyr och kampanjer, jag fick inspiration till följande som är tänkt att fungera som ett avbrott på rollpersonernas resa igenom mörkaste Småland. Deras motivation till att stanna och luska i alla mysterier är helt upp till gruppen, det beror på rollpersonerna, kampanjen i övrigt och vilket rollspel ni spelar – Skrômt, Call of Cthulhu, Kult etc. Tanken är att lämna utrymme för ett fritt hållet äventyr, hur mycket rollpersonerna involverar sig är helt upp till gruppen.
Kvällsmörkret gör inget för att lätta upp uttrycket ”mörkaste Småland”, den lätta duggen väter asfalten och tvingar torkarna att gå på ett rytmiskt intervall. Landsvägen ringlar sig genom granskogen och det enda mer intressant för passagerarna att titta på än viltstängslet är väglinjernas interpunktion till varje kilometer som bilen rullar förbi. Skylten som varnar för att viltstängsel upphör passerar er i god fart och några gatlyktors ljussken framöver avslöjat att ni kommer till en T-korsning, med anslutning ifrån höger. Ni hajar till när ni ser en tjej gå ut i korsningen och lite tafatt vinka mot er. När ni instinktivt bromsar ser ni tydligt att den tonåriga tjejen har varit med om en olycka.
Hon har vurpat men skadorna behöver inte mer än omplåstring, mopeden är det värre med.
Hon håller en skrapad mopedhjälm i handen och har flera skrapsår på armar och ben och haltar lätt på vänster fot. De svarta jeansen har en rejäl reva vid vänster knä och hon har fått ett stort skrubbsår. Den ljusgröna jackan har farit ganska lilla med många revor och slitningar, det är dock svårt att se vilka som var med ifrån butik.Jag har kört omkullsäger hon och pekar på sin krashade ljusgrå moped som ligger i diket, på vägen och i diket ligger plastdelar som lossnat.Jag bor därborta, det är inte långtfortsätter hon och vinkar åt den korsande vägen, för att sedan titta ned och med darrande röst som ger löften om gråt sägasnälla?.
Hon säger egentligen inte så mycket alls mer, hon vill ”bara komma hem” och kommer mer och mer ynkligt fråga dem Kan ni köra hem mig? Snälla?
. Om det är någon som ändå vill undersöka henne kommer hon att rygga tillbaka och försöka insistera på att bli körd hem. Rollpersonerna har att göra med en något chockad tonårstjej som har ont lite överallt och är ledsen över att hennes moped är sönder och att hennes kväll med kompisarna är förstörd. Hon står just nu och ber några totala främlingar om hjälp att få bli körd hem och de behandlar henne som en barnunge och är mer intresserad av att undersöka henne, som om hon var åtta år.
Hon kliver in i bilen efter er och sätter sig bakom förarplatsen och håller sig lite på sin kant, och fäster blicken på golvet. Då hon inte verkar vilka säga så mycket mer, vilket kanske är förståeligt med tanke på omständigheterna, börjar ni istället att spana efter var hon kan tänkas bo. Mycket riktigt har ni bara kört två och en halv kilometer längs den nya vägen innan ni ser en åttiotalsvilla på höger sida ett trettiotal meter in i skogen. Den har en stor trädgård runt hela huset och som når ned till vägen. När vi vänder er emot henne för att fråga om det är här hon bor upptäcker ni att hon är borta.
Det lyser hemtrevligt ifrån huset, med många lampor både på utsidan av huset och i trädgården. En slät och välansad grusväg leder upp till ett garage och gästparkering. Rollpersonerna bör självklart lockas till att gå upp och ringa på.
En kvinna i 60-årsåldern öppnar, ansiktet visar på åldern men håret är färgat mahogny. På er fråga om en femtonårig tjej bor här tittar hon på en liten stund och sägerDet är väl bäst att ni kommer inoch tar ett steg bakåt för att släppa in er i hallen. Ganska snart sitter ni vid köksbordet med kaffe och te samt en bricka med några kakor ifrån Coop och deras ”hembakta” bullar. Medan diskmaskinen susar bakom henne säger er värdinna, när ni berätta vad ni varit med om,Det var vår dotter Linda som ni såg. Ni är inte de första som sett henne. Hon blev påkörd för sjutton år sedan av en bil när hon skulle köra hem till en kompis. Bilisten smet men en lastbilschaufför fann henne en stund senare och ringde ambulansen, men då var hon redan död. De första gångerna som folk kom här och knackade på och undrade över en påkörd tjej med moped blev vi lite skakade men det har väl hänt en tio, femton gånger nu. Det kanske låter konstigt med på något sätt känns det bra att hon lever vidare på något vis.säger hon och tittar oseende ut i mörkret utanför köksfönstret.
Margareta som hon heter kan inte berätta så mycket mer, men om rollpersonerna frågar kan hon leta fram sparade papperslappar med namn och telefonnummer till de har lämnat dessa. Hon vill behålla de sex lapparna men de får gärna skriva av dem, om de vill. Vilka namnen är eller vad de har att berätta är utanför detta äventyr, men troligen har några glömt händelsen, några har bytt telefonnummer, och de som har något att berätta ger samma information som de själva redan har varit med om. Om rollpersonerna kör helt fast kan någon av dessa höra av sig efter att ha råkat blivit inspirerade av samtalet och letat upp sina gamla anteckningar ifrån händelsen.
Lite sökande i polisarkiv etc. kan göra att de får namnet på lastbilschauffören samt polisens rapport kring olyckan. Polisen avskrev ärendet som en smitningsolycka eftersom de inte hade några spår, en nitisk polisman hade ringt runt till alla bilverkstäder i kommunen och grannkommunerna men inget ytterligare är rapporterat. Om rollpersonerna letar kan de få tag i polismannen, han minns ärendet om de friskar upp hans minne med lite detaljer och han kan berätta att de via verkstäderna löste två andra smitningsolyckor. Lindas förblev olöst.
Troligen blir det en något snopen sorti för rollpersonerna och de får fortsätta sin resa. Om Margareta tycker de ser väl snopna eller nedstämda ut tröstar hon dem med Bry er inte om det, ni är inte de första till att se Lindas spöke.
Hon har kommit över sin sorg och gått vidare, hon hör inte till de skrockfulla som tror att den som går igenom som ett spöke ”lider” eller har ett ”oförrättat ärende”. Hennes inställning är att ”allt går inte att förklara” och det är ingen idé att älta allt en inte begriper.
Rollpersonerna bör såklart fås att börja luska i Lindas öde, eftersom det annars inte blir något äventyr, men de bör vara försiktiga i hur de hanterar Margareta och hennes man Lukas, särskilt om de lyckas avslöja vem som körde bilen. Om de ”går fram som kvällstidningsjournalister” kan de riva upp gamla sår som alla trodde var läkta. Föräldrarna har alltid antagit att det var någon på genomresa som körde på Linda, om de får reda på att det var ”någon ifrån trakten” (och till råga på köpet åkte hela vägen till Göteborg för att dölja att bilen behövde repareras) kan det väcka ont blod.
Det är mycket möjligt att rollperonerna vill vara en vägens riddare och undersöka både henne och hennes moped och ringa både polis, ambulans och hemvärnet.
Som redan konstaterats så är det en tonårig tjej de har att göra med, hon är mer intresserad av att få komma hem än bli undersökt av några främlingar. Spela henne som en tonåring som å ena sidan vill vara tuff och självständig och å andra sidan väldigt gärna skulle vilja sitta på en köksstol och bli omplåstrad av mamma och få en kram och höra ”det ordnar sig, pappa åker och hämtar mopeden nu och sedan kör han hem dig till Sandra och så ringer du när du vill bli hämtad”. Hon är inte intresserad av att främmande (män) börjar plocka med hennes kläder.
Om de ringer efter polis eller ambulans kommer det ta runt en 15-20 minuter innan de kommer, de var på ett annat larm och SOS Alarm konstaterade att hon inte var livshotande skadad.
Oavsett hur de gör, efter en knappa 10 minuter efter att hon klivit ut i vägen och vinkat in dem försvinner hon. Hon är där men så tittar de på bort en sekund och hon är borta när de tittar tillbaka. Vad de säger till eventuell polis eller ambulans när de kommer … får de själva hitta på en historia kring. Har de sådan tur (?) att en av poliserna som kommer till platsen är den polisman som engagerade sig i fallet första gången?
Det enda de egentligen har att gå på för att få reda på vem tjejen med mopeden var är att följa hennes indikation och köra längs den anslutande vägen och träffa Margareta.
Det är knappast omöjligt att rollpersonerna försöker att träffa Linda igen, vad det är som får henne att manifestera lämnas öppet – om det är på årsdagen, efter månens faser, väderlek eller vem som kommer – men det är en femtonårig tjej som just blivit påkörd av en bil som de försöker prata med. Sannolikt får de inte så mycket ur henne, hon är trots allt fortfarande i chock och vill egentligen bara hem. Hon är solid och har en närvaro, annars hade de inte blivit lurade första gången, men rör sig inte många hundra meter ifrån olycksplatsen. Hon manifesterar normalt i runt 10 minuter, men kanske kan rollpersonerna hitta på ett sätt att få henne stanna längre?
Bilisten som körde på Linda heter Mattias Granlund och bor i en villa i ett samhället ungefär en mil bort. Han var trött, hade kört vägen ”miljoner med gånger” och var helt enkelt väldigt långt borta i tankarna. Han körde fort, närmare 100 på 70-vägen, och tog Linda med sidan av bilen. Det gjorde att han bara hörde smällen snarare än kände den. Han undrade vad det var men då han inte såg något i backspegeln tänkta han tröttlojt, och fortfarande med tankarna långt borta, att det nog bara var en större fågel eller kanske en hare. Det tog några sekunder innan han tittade i backspegeln, han hade med andra ord hunnit färdas 50-100 meter och hon låg ned på asfalten medan mopeden låg i diket. Det var inte förrän han kom hem och såg bucklan och reporna i lacken som han insåg att han verkligen hade kört på något större. Två dagar senare såg han artikeln i lokaltidningen och började lägga ihop två och två. Han körde bilen till en verkstad i Göteborg där han fick skadorna reparerade (till verkstaden sade han att det var ett rådjur). Han har dåligt samvete över smitningsolyckan men har förträngt det för det mesta.
Mattias ägnar mycket tid på Internet, kanske inte på webben utan mer i nätverksprotokollen. Han bygger ofta olika former av nätverkslösningar för sina kunder och det gör att han rör sig mycket i forum om öppen källkod, nätverks- och IT-infrastruktur. Han utvecklar ofta program för att övervaka nätverk, till exempel för intrångsdetektering. Det har gjort att han har sett en del anomalier i loggar som inte har gått att förklara logiskt. Detta är inget ovanligt, det är inte för inte som många som jobbar med elektronik och mjukvara talar om att systemen fungerar på grund av magi. Men Mattias har rätt, det finns verkligen oknytt i nätverket, det är Nätfrun. När skogarna blev för befolkade, när för många långtradare dånade fram längs landsvägarna, när varende skogsavsnitt antingen var en nyplantering eller fick ge vika för industriområden, då flyttade Frun in – eller ut – på Nätet. Där ställer hon till ofog och sprider virus, hetsar nättroll eller hjälper dem som hon finner tycke för.
Det är situationen när rollpersonerna kör in i historien och Linda manifesterar för dem. Linda själv är en vålnad som manifesterar ibland (se Att träffa Linda igen) och har inte mycket att berätta. De kan med en hel del pusslande kanske hitta kopplingen till Mattias genom bilverkstaden i Göteborg, men det är högst osannolikt. Utan att prata med Margareta är det svårt för dem att få reda på vem Linda är och vad som hände, men antingen kan de kontakta vårdcentralen i Sjöaryd för att fråga om de känner igen en tonårstjej som stämmer in på Lindas signalement eller kanske de själva råkar ut för en liten ”olycka” och behöver omplåstring. Fiskekarlen har ”sett” att Linda manifesterade för rollpersonerna och det verkade vara något ”speciellt” med dem, han väcks ur sin melankoli en stund och rör runt lite i rollpersonernas liv med sina trollfingrar.
Frida Samuelsson är den som har störst chans att råka göra rollpersonerna uppmärksamma på Fiskekarlen. Han i sin tur kan på något vis, vad som passar med var rollpersonerna gör, leda dem till Mattias. Fiskekarlen själv kommer inte nämna Nätfrun vid första mötet, men om de visar ett genuint intresse att faktiskt vilja hjälpa honom med hans depression kommer han berätta att ”Frun är bort, jag hittar henne ingenstans längre”.
Fiskekarlen kan leda dem till Mattias genom att få deras mobiler att strula och då råkar Frida nämna sitt ex. De kan få råka på honom när han är på väg till sitt fiske när de nyttjar allemansrätten och satt upp sitt tält i skogarna (det finns gott om platser att sätta upp det, men svårare att hitta en 4-5 m2 platt fläck utan alltför mycket kottar och rötter). Det kan bli ett rent John Bauer-möte, de sitter runt sitt trangiakök utanför sitt tält (om de nu är friluftsmänniskor och det är orsaken till att de är i Småland) när de ser en stor skugga röra sig mellan träden. När den kommer närmare och närmare ser de hur det den krymper och de ser hur Fiskekarlen står i utkanten av deras lyktas sken och plirar emot dem.
Fiskekarlen vet inte vem Mattias är eller vad han gör, det enda som Fiskekarlen vet är att Linda och den person som bor i det huset är sammanlänkade. Hans del i ett möjligt replikskifte skulle kunna vara: Hon flickan vart nöjd med hjälpen hörde jag
, Jag vet inte vem na va men han som sitter inne hela dan och stirrar på sina mackapärer vet en massa
, Nej, minnas vet han inget om
. Nöjd med att ha fått sagt sitt kanske han går vidare, möjligen med att peka bort genom skogen och säger Övri i Måla ha ni han
innan han försvinner i mörkret.
De flesta rollpersonerna kommer antagligen dra slutsatsen att Fiskekarlen vet mycket mer än vad han vill påskina och därför börjar leta efter honom, vilket kan ge möjligheter för honom att nämna något om Nätfrun. Om rollpersonerna beskriver i icke-tekniska termer vad Mattias sett för Fiskekarlen kommer denne att skrocka och säga dä är Frun de, sån är hon
. Om han inser att de inte beskriver något de har hört talas om hände förr utan något som pågår nu kommer ett trollguldmynt att trilla ned och ett hopp tändas i hans blick.
För varje början finns det flera slut och vem kan förutsäga vad några rollpersoner hittar på? Utöver det uppenbara att de åker vidare efter att ställt lite frågor finns det två möjliga upplösningar.
Att Mattias har smitit ifrån en olycka med dödlig utgång kommer ställa till det för flera i hans omgivning. Då det var en olycka som kom sig av att han brast kraftigt i uppmärksamheten skulle han kunna dömmas till fängelse för vållande till annans död upp till två år. Efter olyckan sattes en skylt upp för väjningsplikt men då var det högerreglen som gällde. Eftersom det är 17 år sedan är olyckan preskriberad, men det hindrar inte att Margareta, Lukas och Frida alla kommer att få uppleva olika former av känslostormar. Mattias själv kommer bli tvungen att konfrontera sitt dåliga samvete, det kommer troligen utvecklas till en ganska komplicerad livs- och personlighetskris där hans asketiska levende kommer lika mycket ifrågasättas som dras till sin spets. Det är fyll möjligt att han med tiden dras in i ett mer drastiskt självskadebeteende som han kommer behöva hjälp för att ta sig ur. Det mest troliga är att Frida ser vart det tar vägen i tid och kontaktar rätt instanser inom vården för honom.
Rollpersonerna märker nog inget av detta, men kanske stöter de många år senare på Mattias när han via något socialt nätverk söker kontakt med dem för att ändå tacka för att de hjälpte honom komma ur sin förnekelse.
Fiskekarlen kommer nog att ha svårt att träffa Nätfrun, men kanske kommer framtida vandrare se honom sitta vid stranden på andra sidan sjön med ett metspö och ansiktet upplyst av en mobil. Där sitter han och skrollar, knappandes meddelanden i esoteriska forum. När han får napp hamnar nu inte fisken direkt i högen utan någon som har en rolig min får komma med i en selfie. Den som vågar sig nära kan vindstilla dagar höra hur han ibland skrockar.
Kanske var detta sista gången som Linda gick igen, hon fick någon att bli intresserad för skrômtets öden och kanske ställde det hela till rätta?
Äventyret är skrivet för ”mörkaste Småland”, men inget är knutet till landskapet utan det går lika bra att flytta till Norrbotten eller Bohuslän. För att göra beskrivningar etc. enklare antas äventyret utspelas någon gång på slutet av 2010-talet. Det mesta kretsar kring ”byn”, Stenmåla, som är tätorten i området, där bor knappt 2000 personer. Det finns en Coop Extra, en Pressbyrå, två frisörer (den ena i ett ombyggt garage bredvid villan ägarinnan bor i, den andra i samma byggnad som Centrumkiosken) och två korvkiosker (varav den ena, Centrumkiosken, har fullständiga rättigheter). Två busslinjer går igenom byn, den ena (busslinje 806) till kommunens tätort, Sjöaryd, och den andra (busslinje 614) tröskar igenom småvägar för att länstrafikbolaget skall kunna säga att de som bor runt om har tillgång till kollektivtrafik. Buss 806 går 10 gånger var vardag tur och retur och sex gånger helger, buss 614 går sin slinga fyra gånger under vardagar, tre gånger lördagar och två söndagar.
Bilisten som körde på Linda heter Mattias Granlund och bor i en villa i byn en mil bort. Han var trött, hade kört vägen ”miljoner med gånger” och var helt enkelt väldigt långt borta i tankarna. Han körde fort, närmare 100 på 70-vägen, och tog Linda med sidan av bilen vilket gjorde att han bara hörde smällen snarare än kände den. Han undrade vad det var men då han inte såg något i backspegeln (Linda låg på marken och mopeden i diket) tänkta han tröttlojt, och fortfarande med tankarna långt borta, att det nog bara var en fågel eller kanske en hare. Det var inte förrän han kom hem och såg bucklan och lackskadorna som han insåg att han verkligen hade kört på något större. Någon dag senare såg han artikeln i lokaltidningen och började lägga ihop två och två. Han körde bilen till en verkstad i Göteborg där han fick skadorna reparerade, han ville inte att att den lokala verkstaden skulle fatta misstankar. Verkstaden i Göteborg verkade köpa hans historia om en parkeringsskada på Backaplan. Idag lider han av förnekelse och plågas av dåligt samvete som gett honom ett självskadebeteende. Han lever periodvis mycket asketiskt och håller fastekurer (han är då ofta mycket överdrivet noga med näringsintag och har därför inga drag av anorexia, det rör sig om en form av självbestraffning och späkning).
Han har en åttaårig dotter Kristin tillsammans med sin före detta sambo Frida Samuelsson. De separerade för fyra år sedan och de har delad vårdnad om dottern, som bor två av tre veckor hos sin mamma.
Mattias är utbildad högskoleingenjör i elektronik och IT vid Lunds tekniska högskola och han jobbar som IT-konsult i egen firma. Flera av de lokala företagen är hans kunder men han tar en hel del distansjobb som kan lösas hemifrån. Han har inrett ett av rummen på bottenvåningen till ett kontor och köpte just det här huset för 10 år sedan, i samband med att han träffade Frida, just för att det låg så nära kommunens fibernät att han kunde koppla in sig på det till vad han ansåg var en rimlig summa.
När han hänger sig till sina asketiska ritualer med meditation, fasta, yoga etc. och han inte har dottern kan han ha mycket oregelbunden dygnsrytm men när han har dottern vinnlägger han sig om att hon skall ha en ”normal” pappa. Han har läst på mycket om att uppfostra döttrar och vikten om att ge Kristin en sund självbild. Hur han kommer att reagera om fem år när hon säger att hon vill ha en moped är mycket osäkert.
Om han på något vis bli konfronterad med berättelsen om Linda kommer han att först verka oförstående och sedan förneka allt de talar om. En erfaren intervjuare/förhörare kan locka honom till att försäga sig och få honom att visa att han vet mer än vad han låtsas om. Det kommer dock inte ta mer än en 10-15 minuter innan det är tydligt att det är något som plågar honom och efter ytterligare en 10-15 minuter kommer han att motvilligt börja minnas.
Mattias är för tillfället mycket intresserad av de anomalier som han har observerat, särskilt som några av hans kunder har ”drabbats”. Han är lite orolig att det är någon hackerattack och även om han inser att han inte kan göra mycket mot en underrättelsetjänst eller någon av de mer välorganiserade kriminella grupperna vill han ändå se vad han kan göra. Det kan vara ett virus eller någon scriptkiddie och han tycker att han borde kunna hindra dem. Han har så långt hunnit samla ganska mycket information men inte fått någon reda i det än, han ser inte skogen utan bara träden.
Frida är sjuksköterska och bor i kommunens centralort Sjöaryd där hon jobbar på vårdcentralen, men hon jobbade på pensionärshemmet under tiden hon var tillsamman med Mattias. Det var Frida som lämnade Mattias, ”kärleken tog slut”, men hans i hennes ögon ganska osunda levnadsvanor (han begärde aldrig att hon eller dottern skulle dela hans levnadsritualer) skavde på nerverna och till slut var hon bara tvungen att lämna honom. Hon tycker inte att han är överdrivet konstig men hon tycker att det blev för mycket och delar inte alls hans värderingar. Både hon och dottern tycker dock att han är en bra far och sköter sina åtaganden.
Hon kallas för Frun när hon omtalas. Förr var det i kolarmilor och backstugor, nu är det i obskyra forum på nätet. I esoteriska forum som diskuterar kristaller och valars sånger, i de mest avantgarde forumen för de mest insnöade tekniknördarna, i de mörkaste webbsidorna där de mest motbjudande av näthatarna samlas. Överallt pratas det ibland om att konstiga saker händer på nätet – datorer som inte beter sig deterministiskt eller saker som plötsligt går mycket snabbare än vanligt, eller saker som bara försvinner utan spår.
De anammade, oberoende av varandra, tron bland elektronikkonstruktörer (elektronik drivs av en magisk blå rök eftersom den slutar att fungera när röken slipper ut) och jargongen ifrån hackerkulturen (vissa program och system fungerar bara tack vara magi, ömsom vit, ömsom svart magi). De började tillskriva dessa fenomen till en vilja (allt ifrån ”andar” till ”NSA” eller rent rasistiska epitet) och med tiden tog det mer personlig form och de började tala om ”Frun”. Hon fick inte omtalas med namn, det gav otur och motgång, utan hon gick under många olika namn och omskrivningar.
När människornas städer växte och de byggde vägar kors och tvärs genom hennes skogar kände hon sig allt mer trängd, men i mitten av 90-talet öppnades en ny möjlighet för henne och hon tog den. Hon växlade ifrån att vara Skogsfrun till att vara Nätfrun, nu rör hon sig ute i cyberrymden och har samma kynne som förr, men hela världen ligger för hennes fötter.
Många av jägarna, fiskarna, joggarna och friluftsmänniskorna har sett Fiskekarlen ute i skogarna. Ibland ser de honom sitta med ett spö och meta vid någon av kommunens sjöar, eller hur han lägger ut eller tar upp nät – antingen ifrån stranden eller från en eka. En del har mött honom på någon stig där han går med sina fiskeredskap på axeln, och ibland fångsten, mellan sjöar. Han röker ofta pipa, har ett buskigt skägg men brukar se så moloken ut att ingen egentligen velat säga något till honom mer än en nick till hälsning. Några kan omtala att de första trodde att han hade en svans, som ett lejon ungefär, men det måste ha varit en tamp ifrån fiskenätet han bar över axeln. Kommunen har hört talas om honom men aldrig fått fatt i denne förmodade tjuvfiskare, de få gånger de har försökt. Han går klädd i mörka, bylsiga kläder och en keps med stor och säckig kulle och verkar inte bekymras av varken ur eller skur.
Som den gamle trollgubbe han är har han sett mycket under de hundratals år som han har levt och han har förmågan att se saker som människor inte har sett eller som de inte tror sig ha sett. Han känner till olyckan, han såg den inte men han vet vad som hände. Även om han inte känner till vem Mattias är direkt har han insikt nog att veta vad som hände på platsen och vet tillräckligt för att ge ledtrådar nog för att rollpersonerna skall hitta Mattias.
Fiskekarlen är mycket deprimerad, han saknar verkligen Skogsfrun, en kvinna verkligen i hans smak. De språkades vid ofta när de möttes och hur han än letar kan han inte finna det minsta spår som berätta vart hon har begett sig. Han kan verkligen inte förstå vart hon har tagit vägen.
Ibland när han sitter och fiskar kan han sitta och stirra ned i sjöns djup och undra om hans tid kanske på jorden är till ända. Skogen känns verkligen ensam och tom numera.
Äventyret är mycket öppet till sin form och frågan är egentligen om det finns något mysterium för rollpersonerna att lösa? Det finns dock några olika trådar som rollpersonerna kan snubbla över och som kan dra in dem i mysteriet.
Tillbaka till Gamemaster’s Refuge