En brokig skara äventyrare, Frans Ekström (bevingat lodjur med oärligt förflutet, vid pennan, spelad av undertecknad), Klas Vegas (mentalt muterad människa med fallenhet för tärningar, spelad av Magnus Andersson), Bärnad Bringa (en fyrarmad Sankt Bernhadshund som, officiellt, sade upp sig ifrån Hindenburgs poliskår, spelad av Niclas Magnusson), leddes under vintern och våren 2003 samt våren 2004 genom äventyret Drottningens Juvel, publicerat i mutantfanziet Den Fjättrade Gåsen, av Björn Söderström.
Mina herrar
Jag kanske kan be att få presentera mig jag med. Mitt namn är Bringa. Bärnad Bringa, en fysiskt muterad St Bernhardshund (red anm: utan stamtavla).
Sökte som halv-valp lyckan i den stora staden Hindenburg och kom snabbt in på polisspåret, främst som grovarbetare inom våldsroteln. Orsaken till att jag bokstavligen talat blev utkastad ur staden råder det delade meningar om. Officiellt var det av egen fri vilja, ex-chefen skyllde på att jag la nosen för djupt i konjaksflaskan för ofta samt att han nämnde nått om nått spelmissbruk, vad han nu menade med det, men vi vet ju alla att det beror på kontakterna hos Firman.
Har nu de senaste åren strövat land och rike kring och har via Norrland nu ånyo kommit till Visby. Livvakt sa ni?
Ett bevingat lodjur (framslogs enligt principen att ”det som det blir blir det”) med synnerligen oärligt förflutet.
Klädsel för balen: Ett par rosafärgade solglasögon som är tillverkade i ”modern” tid (dvs. 107 PT), azurblå hawaiiiskjorta med gröna termobyxor (inget att dansa i) och grova kängor (även de gjorda i modern tid), och ovanpå detta en grå kavaj och svart slips sydd i modern tid (för att få ned priset) efter förkatastrofsförlagor. Han ser inget konstigt med denna klädsel, folk klädde sig Före Katastrofen på det här viset…
En mentalt muterad människa som bland annat hade Kontrollera Person (eller mutation med liknande effekt) med en förkärlek till tärningar och kortspel. Ibland för framgångsrik för sitt eget bästa.
Vad vår allsmäktige SL sände ut innan äventyret började.
Det är den 13:e dagen i juni månad år 112 PT. Försommaren gör sig påmind då temperaturen ligger stadigt runt 18 grader, vilket är ovanligt varmt för årstiden. Enligt tidningarna så har snön släppt sitt grepp så långt norrut som i Östersund, i Republiken Jämtland. Så här års brukar annars frostnätterna vara vanliga i norra Pyris vildmarker. (Som SL kör jag att katastrofen medförde ett bistrare klimat. Klimatet i dagens norra Norrland är ungefär som dagens södra Norrland, dvs Republiken Jämtland i MT2).
Så här mitt på året firas en ganska ny företeelse i Visby: Gammaltidsveckan! Denna festlighet är inne på sitt fjärde år och har blivit en jättesuccé! Gotlänningar och (rika) turister kring Österhavet tar sig till Visby för att roa sig, umgås, träffa folk, visa upp sig, skaffa kontakter, göra affärer, ja allt möjligt som man kan tänka sig.
Gammaltidsveckan präglas dock av en viktig egenhet: Lyx! Det är påkostat, storslaget och bisarrt. Precis som det egentligen alltid varit på de rika visbybornas dekadenta fester, men nu med ett undantag. Alla är där! Det avgörande inslaget, på en annars inte särskilt märkvärdig inramning, är klädkoden. Alla gäster skall ha lagt manken till för att försöka se ut som man gjorde på De Gamlas tid.
Dagens forskning har påvisat att färger och smycken var viktiga inslag i världen före katastrofen. Man tror också att glasögon var en viktig acessoar. Att få tag på originalkläder från denna svunna tid är i praktiken bara något de rika har råd med. Således är det uteslutande en fest för de välbärgade och vilket ställe i Mutant Skandinavien har de bästa förutsättningarna för att lyckas - jo, Visby!
Gammaltidsveckan avslutas alltid med en hejdundrande fest, som alla som är något i Visby är inbjudna till. Att få en inbjudan till Gammaltidsveckans Bal räknas som en stor ära bland högdjuren i Visby. Även inbjudningar till utlänningar ordnas av arrangörerna.
Festen hålls i SAVE-Palatset. En byggnad som överlevt tidens tand och som man tror byggdes innan katastrofen. Palatset har under åren rustats upp som ett monument över De Gamlas tid med tidstypisk exteriör och interiör. Bl. a. mycket raka hårda vinklar på fasaden, stora glasväggar och -fönster och fungerande energisystem på taket. Interiören präglas av trä, skinn och metall. Nu för tiden är palatset en av Visbys exklusivaste restauranger och nattklubbar.
Ni har varit smarta nog (till skillnad från ifjol) och bokat biljetter till Visby många veckor i förväg. Ett jippo som Gammaltidsveckan innebär ett klirr i pengabörsen. Det är nu andra året i rad ni ämnar besöka Visby under denna smått bisarra vecka och förra året var det ändå ganska lätt att få jobb som livvakt. Förra årets vecka var något av det märkvärdigaste, mest spännande och, på något sätt, kusligaste vecka ni upplevt. Nog för att Visby är en vacker stad med viss charm under övriga veckorna på året. Men festvalveckan tar ändå priset. Knäppare, vackrare och arrogantare tillställning finns inte i hela Mutant Skandinavien!
I år verkar det som om ni spottat upp er lite, trots det som hände förra året… (Under balen råkade den yngste av er tappa ”kylan” för en sekund och välte ner en stackars servitör vars bricka med förfriskningar for iväg rakt emot arbetsgivarens fru och dotter. Tidningarna rapporterade skämtsamt om händelsen och under några dagar efter festen tvingade skammen till att Bankir Swedenbratt låste in sig på sin gård utanför Visby. Ingen större skada skedd egentligen, men bonusen uteblev…)
För tre dagar sedan anlände ni till Visby med färjan från Muskö och blev mottagen av en betjänt som kallade sig Ivar. Ivar jobbar för sin herre och er nya arbetsgivare Axel af Bölja. Ni fick träffa Herr af Bölja nästan omgående. Han har sitt handelshus i utkanten av stadskärnan och intrycket ni fick av hans person är att han verkar ha ett gott öga för ordning och reda, trots generande, och komisk, hårväxt ur öronen.
Ni presenterade er för varandra och ni visade upp era tidigare rekommendationsbrev, särskilt det från Bankir Swedenbratt efter förra årets bal, samt brevet Axel skrivit där han önskar hyra era tjänster. Axel drog kort hur han fått nys om er (Bankir Swedenbratt) och synade er i sömmarna med diverse frågor. Han verkade nöjd med svaren.
Efter detta samtal bjöds det på lunch, där havets läckerheter hade en huvudroll. Det var nog det bästa käk ni tryckt ner i era strupar på månader. Till den avrundande konjaken (en förträfflig dito, enligt Bölja) började han således gå in på detaljer.
Enligt brevkorrespondensen ni haft så har priset på 30 Pyriska kronor per person och dygn nämnts. Därtill står Herr af Bölja för kost och logi samt övriga omkostnader och utlägg - dock ej vapen och ammunition. Eventuell bonus finns också med som extra morot, vilket är kopplat till ”prestation”. Axel är också noga med att påpeka att kontraktet gäller tidsbegränsad anställning under hans handelshus; ”Vilket ger er rent polisiära befogenheter vid mitt personskydd samt skydd av min egendom!”.
Efter en snabb överläggning med mer konjak i era glas, kom ni snart fram till att den resterande tiden på denna bisarra veckan i denna smått galna stad bara var för bra för att missa. Därför tackade ni ja och skrev på var sitt kontrakt som ni erhöll varsin kopia av. Därefter skålades det med en påtagligt nöjd köpman.
Kort därpå befann ni er i var sitt rum på andra våningen i handelshusets huvudbyggnad. Rummen hade enbart ett fönster med utsikt ut över en inre gård. Byggnaden tycktes inte ha några fönster ut mot gatorna - bara in mot denna gård. Ni tackade er lyckliga stjärna och sjönk nöjda ännu längre in i era bekväma sängar. Britsarna på den överfulla färjan var ett minne blott och snart kom sömnen över er.
Nästa dag rekade ni runt SAVE-Palatset, som inte verkade tillbyggt eller förändrat sen förra årets fest; skaffade lite behövlig utrustning samt fick hjälp av Ivar att prova ut maskeradkläder. (Här får ni tänka ut något valfritt, dock inget extremt, så får vi se om jag godkänner det. Exvis keps, solbrillor, kritstreckrandig kostym och jympadojjor; mohikanfrisyr, hawaiiskjorta, V-jeans och grova skor eller något annat. Ett krav är att alla har solglasögon eller glasögon med färgat glas. Själv tänker jag mycket sjuttio- och åttiotal).
Ni började också fundera på hur ni skulle lägga upp detaljerna kring personskyddet (här får ni tänka ut något. Ledtråd kan vara ett yttre respektive ett inre ”försvar”) samt huruvida vapen skall medtagas till festen eller ej.
Herr af Bölja är en man i fyrtioårsåldern med begynnande flintskallighet och generande hårväxt i öronen. Han är en rundnätt fryntlig man, ca 175 cm lång med konservativ klädstil. Med andra ord - en tidstypisk visbybo.
Axel äger och driver ett av Gotlands mindre handelshus - Handelshuset Bölja - som huvudsakligen specialiserat sig på frakter längs rutten Tallin - Visby - Rönne. Handelshuset besitter två ångfartyg, ”SS Rauk” och ”SS Kneip”, som ständigt fraktar varor på linjen ovan.
Visby är idag Österhavets viktigaste hamnstad där båtvarven präglar stadens invånare, som till största delen är skeppsbyggare/sjömän, hantverkare och köpmän/handelsmän. Levnadsstandarden är hög, vilket den praktfulla och rena staden förmedlar.
Under Gammaltidsveckan är Visby skrudat till fest. Under en hektisk vecka fylls stadens gator av utklädda gottlänningar och turister. Evenemang som förflyttar besökaren till De Gamlas tid översvämmar staden och särskilt i och omkring de byggnader som ännu står kvar som en påminnelse om en mytomspunnen och svunnen tid.
Byggnaden är en genuin skapelse, som man tror byggdes innan Katastrofen, och är det naturliga valet för den avslutande balen för Gammaltidsveckan. Palatset är en trevåningsbyggnad uppbyggd med mycket stål och glas. Markplanet präglas starkt av den ”ljusgård” som upptar större delen av palatset. Våningarna två och tre nås med trappor från ljusgården. (Psykologen vid Linnéplatsen kan ge en känsla för palatset). I ena änden av markplanet finns en liten museidel där man i montrar stolt förevisar alla (arkeologiska) fynd man gjort under restaureringen av byggnaden. Exvis whiteboards med tillhörande färgpennor, projektorer, datorchassin, datorskärmar och annat.
Gammaltidsveckan avslutas med en färgsprakande bal som hålls i SAVA-Palatset. Palatsets ljusgård fungerar som balsal där de flesta samlas för att antingen dansa eller mingla. På en scen, i ena änden av balsalen, spelar olika band en salig blandning av musik från De Gamlas tid. I andra änden serveras en buffé som försöker återspegla maten som åts och dryck som dracks.
Under veckan ansvaras palatsets säkerhet av ett grupp muterade katter. De bevakar ingången till balen och kontrollerar inbjudningskort samt att gästerna inte har vapen med sig - undantaget adelpersoners värjor. Övriga uppenbara eller lättfunna vapen beslagtas och placeras i kassaskåp i garderoben, givetvis mot kvitto.
Äventyrets början kommer ske ”in medias res” då ni sitter i den lyxiga droskan dragen av ett fyrspann på väg mot SAVE-Palatset och den spektakulära balen. Så tänk ut allt som bör tänkas ut inför denna rivstart. Ett samtal kommer ske i vagnen med Axel, som inte har någon dam med sig.
Ni har rätt att ställa frågor om omgivningen och annat då era RPs har varit på en (fjolårets) bal i SAVE-Palatset tidigare.
Äntligen satt vi i vagnen på väg till balen! Jag och mina kumpaner, Klas och Bärnad, satt med vrespottan Bölja och var betalda för att skydda honom under Gammeltidsveckan i Visby. Han klamrade sig fast vid sin väska som om han hade något värdefullt i den men då jag frågade sade han att det inte var något speciellt i den. Han ljög dåligt.
Eftersom han var pratsam och livad som en gran i Nordholmias skogar ignorerade jag honom, och tänkte mer på jobbet. Om man inte har jobbet i tankarna hela tiden misslyckas man. Vi hade kommit överens om att Klas skulle cirkla runt sällskapet och hålla en yttre försvarsposition medan jag och Bärnad höll oss nära för att sköta det närmare försvaret.
Väl framme vid SAVE-palatset fick vi vänta ett tag innan vi släpptes in eftersom andra högdjur och människor hade svårt att få ändan ur vagnarna. Efter en evighet kom vi fram och Bärnad fick lämna ifrån sig sitt tvåhandssvärd i garderoben, kattvakterna ifrån Securicats var rätt hårda på det!
Det hade redan hunnit anlända en del folk då vi kom men det var inte fullt än. Solstrålen Bölja gick omedelbart fram till ett av matborden och tog åt sig av mat och sprit, jag fick med mig en tallrik med lite mat och då jag väl fått i mig den blev tallriken ett bra, improviserat vapen så jag behöll den. Sedan följde ett evigt cirklande i lokalen, runt, runt gick det utan att han ens pratade med de som hejade på honom, hårt hållande sin väska. Det såg rätt fånigt ut då han skulle håla sprit, mat och väska samtidigt. Den enda gången han verkade vilja prata med någon var en mycket långhårig, blond kvinna i en intressant klänning som gnistrade. Han försökte nå fram till henne men misslyckades rätt kapitalt – det var väl fler bockar som ville åt henne. Jag försökte få surpuppan att gå upp på andra våningen för att få ”bättre översikt”, det började bli varmt i mina byxor – jag fattar att De Gamle gick under om de gick omkring i sådana byxor, men glädjedödare som han var ville han inte det. Antagligen kunde han förstöra fler personers partyhumör genom att lufsa runt här nere.
En intressant sak som jag såg var att när han krävde in en flaska Björnströms Finaste så fick han en liten lapp med flaskan ifrån tjänstehjonet som serverade. Lappen försvann ned i en ficka innan jag fick chansen att titta på den.
Av alla som hejade på honom, och snabbt började undvika honom då de insåg att han inte var på samma party som de, var det bara en som verkligen ville prata med honom. En som kallades Konrad krävde att få prata med honom och de gick in i ett av sidorummen där de sedan började gräla, vi höll oss utanför med Klas som vakt utanför fönstret. Snart nog rusade Bölja ut och återgick till att krascha partyt. Han var inte där för att kalasa!
Jag fick den åsikten bekräftad ett par timmar senare! Han gick iväg till övervåningen för att vara ensam i ett av rummen däruppe och trots att han försökte hindra mig tog jag mig en titt i rummet innan vi lämnade honom ensam. Det var ett stort rum med flera soffor och bord och var helt tomt på folk. Med mig och Bärnad utanför inväntade vi vad som skulle hända. Klas var på andra sidan lokalen på samma våning.
Plötsligt hörde vi ett skrik och ett brak så vi sprängde dörren och jag hann se hur en apa tag sig upp igenom ett hål i taket. på golvet låg ett galler som hade hört till hålet och bredvid det låg Bölja död. Jag försatt inte en sekund utan försökte förfölja apan men denna var otroligt snabb, han for iväg igenom den trånga gången som ett jehu med väskan i sin långa svans. Jag hade inte en chans att förfölja honom så jag rusade ut ur rummet för att försöka hinna upp honom varthän gången slutade. Man dödar inte mina klienter.
Bärnad hade under tiden tömt Böljas fickor och snott lappen men han kunde inte tyda vad som stod på den.
Ut for vi på balkongen runt festsalen och sprang för glatta livet, men förutsägbart som en hora i Nordholmias slumbarer dök det upp ett antal personer som kallade sig snutsvin och viftade med pistoler. Snutsvinen var anförda av en vessla och han var lika tjockskallig som en ödlehund, han ville inte lyssna då jag ropade att en mördare fanns i gångarna i taket utan ville prompt förhöra oss och ta reda på vad som hänt. Eftersom jag insåg att jag skulle vara tvungen att slå ned idioterna, obeväpnad, för att hinna ifatt apan, något som tedde sig ännu mer osannolikt för varje sekund, stannade jag och lät dem hållas. Tids nog skulle jag vara lagom sarkastisk.
Vi leddes in i rummet som Bölja låg i, de var morska som poliser som tror att de är tuffa ofta är, och vesslan försökte pussla ihop vad han såg och funderade på hur hans korrupta svamp till huvud skulle få det till att vi hade gjort det. Medan han tänkte så att knoppens hans värkte upptäckte vi i ögonvrån att det fanns en lönndörr som stod lite på glänt. Vi fick av Klas senare veta att mellan detta rum och det bredvid fanns ett litet hemligt rum med ett antal bokhyllor och en lönndörr till nästa rum. Medan vesslan pratade dumheter stor Klas där inne och hörde på, den andra lönndörren stod också på glänt!
Jag berättade vad jag sett och försökte få honom att förstå att de hade låtit mördaren komma undan, vilket var hopplöst, samt att vi inte visste om apan var mördaren, än mindre om han var den enda som varit i rummet, vilket nästan var ännu svårare att banka in i honom.
Något som gjorde mig klart misstänksam var det faktum att han inte skickade iväg en enda man att undersöka aphistorien, något som gjorde att jag tror att han mycket väl visste vem apan var - en av hans egna män.
En hora i slumbarerna har mer fantasi när de skall få nya kunder än vad den här snutklanten hade för han skulle ta med oss till station för förhör sade han. Vi hade inte så mycket mer val än att följa med till den borgliknande byggnaden för GRU, Gottländska Rikets Underrättelsetjänst. Han var med andra ord en större klant än de vanliga snutarna.
I förhörssalen, som skulle se hemsk ut, lät dom oss först vänta för att få oss ”möra” (vad får alla snutar att tro att man blir mer pratsam av att sitta i ett tomt rum på en hård stol?) och sedan började förhöret. Vi berättade allt vi visste, vilket inte var så mycket, och hänvisade att handelshuset Bölja hade en kopia på kontraktet vi hade skrivit under på, så jag kände mig inte det minsta mör. Vi hade vårt på det torra.
Under tiden hade Klas en del problem att komma ut ifrån SAVE-palatset, vesslan hade beordrat att alla utgångar skulle stängas och folk släppas ut först efter att man visste vem de var. Han lyckades dock övertyga en polis om att just han skulle släppas ut och att denne polis skulle beordra en av högdjurens vagnar att köra Klas dit vår vagn skulle. Det var nära på att han misslyckades men det gick till slut.
Så när morgonen kom sov Klas i sin säng och jag och Bärnad på en dålig halmmadrass på förhörsrummets golv.
Tidigt på morgonen väcks jag av en försiktig nyckel i låset och två figurer i kåpor smyger sig in. Det är två människor som påstår sig vara vänner som vill att vi skall fly, de ger oss var sin grå kåpa och pekar på dörren med sina vänligt sinnade pistoler och vägrar svara på våra frågor. Jag har ingen lust att stanna så jag går ut och vi blir eskorterade ut ur byggnaden. Jag vet inte vad det är för typer men jag litar inte på dem, att vaktchefen vid porten är en av de sammansvurna tror jag inte på, men han släpper igenom oss så snart en av våra ”vänner” har sprungit fram och pratat lite med honom. Knappast en mutbar person!
Vi blir förda till en gränd där en av dem säger att det om två timmar går en färja till Talinn och att larmet kommer att gå om en timme, och att vi bör skynda oss ned till hamnen för att försöka få tag på biljetter. Frågan är inte om den finns utan var den finns – fällan finns där någonstans…
Vi ger oss snabbt av till Böljas hus för att hämta vår utrustning och för att leta reda på Klas Vegas. Portvakten får vi bluffa lite för att dölja det faktum att Vres-Pär inte är med oss men han både släpper in oss, och lite senare ut, oss. Ingen av oss gillar på det sätt som vi har ”flytt” ur fängelset, det har alldeles för mycket drag av en fälla; vi skall fly och dödas under flykten. Vi inser dock att vi har inget val, vi får ge oss ned till hamnen och se efter vilka möjligheter vi har. Efter att ha provianterat nere i köket ger vi oss ned till hamnen. Vi blir lite nervösa av det faktum att på väg till hamnen ser ett flertal polispatruller väg dit och väl nere i hamnen så formligen kryllar det av snutar. Jag har nog aldrig sett så mycket snutar på samma ställe! Är det oss de letar efter? Klas Vegas försöker köpa biljetter till oss, bara däcksplats finns kvar, men som tur är letar de efter något och inte någon! Vi kommer ombord på färjan efter mycket väntan, och efter att ha fått våra saker grundligt genomletade. Snacka om tur…eller?
Det blev en av de värsta båtresor jag har varit med om! Första dagen blev ganska bra, efter att ha fått sova en stund på däcket spelade Klas och Bärnad bort en ganska stor del av sina pengar vid pokerborden. Som tur var hade Klas gett mig en stadig reskassa på 40 pyriska kronor innan så det var inte mina pengar han spelade bort. Resan blev dock sämre då nästa dags åskväder och stormar kom över oss på eftermiddagen. Vi hade mest tur som hittade en livbåt som inte var fullbelagd än, de snåldjävlarna ville inte låta oss sova på golvet i spelrummet, ens med hänvisning till vädret utanför. Det var med viss lättnad som vi sent nästa kväll tog in på Stegrande Hästens Hotell i Talinn. Med en extrassäng i dubbelrummet sov jag synnerligen gott under natten.
På morgonkvisten då vi vaknade verkade kläderna hyfsat torra och efter frukost diskuterade vi vad vi skulle göra. Att ge oss tillbaka till Visby och försöka utreda mordet var närmast omöjligt, vi var garanterat efterlysta och ansågs säkert skyldiga eftersom vi hade rymt. Att GRU-grisarna låg bakom mordet var dessutom för uppenbart för att vi skulle vilja resa tillbaka. Det enda som vi kunde göra var att försöka kontakta Böljas representant i Talinn och försöka få reda på lite ledtrådar den vägen. Han borde vara ganska intresserad av att mordet på hans arbetsgivare klarades upp. Efter att frågat hotellet om hur man skulle gå gav vi oss av till Böljas hus, via torget där Klas och Bärnad skaffade sig en rock var samt en poncho till Bärnad. Min olle dög alldeles utmärkt emot regnet, så mycket regnade det inte.
Böljas hus i Talinn var ganska så mycket mindre än det i Visby, Grin-Pär var väl snål och vill ha allt för sig själv. Inte bara var chefen snål, portvakten var svårövertalad om att vi skulle få komma in, vi var tvungna att visa våra kontrakt för att få komma in. Han hade en stor bössa och med den i handen ledde han in oss hos den lokale chefen som hade ett stort kontor med tunga gardiner, vilka inte var fördragna för att stänga ute synen av den regngråa gatan.
Den estniske chefen, Uno, var smartare än portvakten, han gick ganska snart med på vår historia och vi anställdes för att få fram vem som hade mördad Bölja. Vi fick sova i källaren, en mörk, fuktig och kall lokal med en säng till oss var; men efter att ordnat fram lite fyrfat blev det både varmare och torrare i rummet. Följande morgon väckte Unos betjänt Kimmo oss och efter en godkänd frukost gav vi oss ut i den regntunga staden och letade efter apor, det enda spåret vi hade att gå efter. Det blev viss uppståndelse när Bärnad, efter att ha värmt oss med ett par glas varmt vin, påstod sig ha sett en svans ute i på gatan, men trots intensivt sökande såg vi inte en enda apjävel någonstans. Senare på eftermiddagen återvände vi till Uno och anhang och berättade bland annat om svanssikten, men att jakten var fruktlös. Uno tyckte att vår upptäckt var intressant, men han skulle ha funnit en mask intressant, jag var inte på humör att debattera apekatters existens, jag var blöt av det förbannade regnet som aldrig slutade. Förbannade skitstad!
Det blev lite mer intressant framåt kvällen. Uno berättade under middagen (Den där Kimmo skulle hela tiden till att talla på min tallrik och rycka mat ur mun på mig, vad är det för sätt att ta tillbaka mat som man redan har gett någon?!) att han hade tagit reda på vilka estniska handelsmän som kunde ha varit på festen i Visby och hade fått fram tre namn: Erik Limmonen (representant för ett handelshus i Talinn), Sven Lindberg (finne, representant för ett handelshus i Pori) och Ailica Rammaniemi (någon form av frilansare). Då det fanns rykten om att Alicia hade försvunnit bestämde vi oss för att bryta oss in på hennes kontor och leda ledtrådar. Sagt och gjort, sent samma natt bröt vi oss in och letade igenom stället, men det gav inte ett skit. Det fanns inget av värde ens i kassaskåpet! Besvikna gav vi oss tillbaka till Unos tillhåll.
Under den kommande dagen låg vi lågt eftersom vi inte hade sovit så mycket, men vid middagen (är kniven till för att försvara tallriken med?!) berättade Uno att han hade fått veta att Alicia hölls fången i estniska säkerhetstjänstens ”hemliga” fängelse nere i hamnen. Eftersom vi redan hade gjort GRU sura så var det lika bra att ge esterna en släng av sleven också, så vi bestämde oss för att ta oss in där och släppa lös henne.
Eftersom vi ändå skulle leta reda på Alicia så tyckte vi att det var en bra idé att ta hand om hennes papper i kassaskåpet, så att inte esterna kunde lägga rabarber på den. Det gick som smort förutom att när vi skulle ge oss av dök det upp ett par välklädda busar för att trakasera oss. Numera trakaserar de bara sina förfäders benknotor för någon annan befinner sig inte inom räckhåll för deras stela fingrar. Men de var irriterande för det, det gav mig ett ärr i vänstra låret! En jäkla skitstad, som sagt.
Sent framåt natten (när det fortfarande regnade!) smög vi oss ned till hamnen och efter en spaningstur ifrån luften, då jag såg två värmekällor som antagligen var vakter, gick vi fram till porten och helt enkelt bankade på. Planen var att slå ned alla vakter som tittade ut men de måste känt på sig vad som väntade för de frågade bara om något – antagligen något löjligt lösenord – men eftersom vi inte förstår estniska så fortsatte vi bara att banka. Efter ett par gånger till så gav vi upp och gick därifrån. Det blev lite knivigt då vi såg en smutsig polissnut dyka upp, men vi lyckades undkomma genom att spela fyllbultar.
Lyckans fe, eller vad lyckan nu är för väsen, log sitt skeva leende emot oss och snuten gick fram till porten och sade tydligen rätt lösenord, för porten öppnades. Full attack! Efter lite rabalder hade Bärnad dödat den vakt som stod vid spiraltrappan ner i källaren och vi kunde binda och stoppa undan polisen och den andre vakten.
Väl nere i källaren fann vi, förutom en massa smärta i mitt ben – förbannade musköter – och en trave folk att skjuta ihjäl även ett antal fångar, bland dem Alicia. Källaren bestod mest av en kort korridor med ett par celler och ett par rum för ”agenter”. Det hela började bra då jag och Bärnad mycket tyst tog en vakt till fånga (han hade inte hört skotten uppifrån så han fick skylla sig själv) men sedan sket det sig och flera personer hoppade fram och sköt vilt omkring sig. Att några låg i bakhåll bakom ett bord inne i det andra rummet fick mitt ben som sagt erfara. Men de dog, de svinen, vilket var bara rätt åt dem.
Eftersom vi skulle vara måttligt välkomna om det kom mer folk hit, släppte vi resten av fångarna lösa och tog med oss Alicia till Uno för sömn och ”torra” kläder i vår fuktiga källare. Nästa morgon berättade Uno att vi nog var tvungna att lämna Talinn och han hade ordnat ett par biljetter till Åland. Då vi inte ville säga emot vår värd tog vi vår skörd av musköter och lyckades ta oss ombord på båten. Vi var rädda att de skulle söka efter oss i hamnen men det verkade de inte göra. Alicia stannade hos Uno, hon visste inte om hon skulle följa oss eller stanna – det faktum att säkerhetstjänsten hade tagit henne till fånga så fort hon hade landstigit övertygade henne om att hon också nog borde lämna landet så hon kom springande i sista minuten till båten.
Vi hade lämnat över den säck med dokument som vi tog i hennes kassaskåp och hon hade berättat att hon hade stämt träff med Axel Bölja i kemisalen i SAVE-palatset – han hade något han ville sälja eller på annat sätt konferera med henne om – men apan (!) hade mördat honom innan de hade hunnit säga så mycket. Med de bevisen emot apan var vi nu på väg emot Åland via Pori.
Vi diskuterade mycket i vår förstaklasshytt (!) om vi skulle gå av i Pori eftersom det var lättare att ta sig vidare landvägen om vi var tvungna att fly staden. Åland är en ö och klart svårare att lämna om man blir efterlyst. Ett par händelser gjorde dock att vi åkte hela vägen till Åland och sedan vidare till Hardin.
Alicia kom andra morgonen och berättade att hon hade stått på däcket och tittat ut över havet, då hon såg hur någon kastade ut något ifrån en hyttventil under henne; en väska hon var säker på var Böljas väska! Efter lite efterforskningar fick vi reda på vilken hytt det var och Klas fick av bartendern veta att de som bodde där åt all mat på rummet. Då vi inte visste i vilken hamn de skulle gå av bestämde vi oss för att slå till under kommande natt, natten innan vi anlöpte Pori. På så sätt skulle de förhoppningsvis inte saknas förrän vi hade lämnat båten.
Återigen skred vi till aktion mitt i natten och gav oss in i rummet, med Alicia på vakt i ena korridoränden. I rummet fanns en man, två kvinnor – och apan! En intensiv strid utbröt snart med resultatet att apan undkom svårt skadad (vi letade igenom hela båten efter honom men trots att han blödde ymnigt så hittade vi honom inte), de två kvinnorna dödades av Bärnad och mannen togs tillfånga, skadad. Vi försökte förhöra honom flera gånger men han blev aldrig bättre och till sans så vi dumpade honom överbord natten därpå, på väg till Åland.
Det som gjorde att vi bestämde oss för att åka till Hardin var det faktum att vi bland apans saker hittade två biljetter Visby-Hardin, utställda strax efter Gammeltidsveckan (antagligen för Bölja och Alicia), där man hade klottrat ”Kapten Sälle”, pengar (!) samt en hel hög med papper och en ritning som intresserade Alicia. Hon trodde, efter att han studerat dem på hela resan till Åland (vilket är en förbannat stinkande ö, men som pröjsar bra för musköter utan frågor och där man kan köpa på sig lite av varje) och sedan vidare till Hardin, att de behandlade något som kallades för Drottningens Juvel, vilket skulle vara någon byggnad ifrån förr. Under tiden för hennes studier tog jag det lugnt, för mitt bens skull, Klas hölls sig förvånansvärt ifrån spelborden och även Bärnad tog det lugnt!
I Hardin så lyckades jag få ur en hamnsjåare, med hjälp av lite öl, att kapten Sälle var en halvtokig typ, om han var eller hade varit kapten i flottan fick jag inte rätsida på, som normalt lade till sin båt Elsa vid pir fem, men att han nu var ute på sjön. Han skulle nog dock komma in framåt kvällskvisten. Alicia gav sig då av till hotellet medan vi andra slog dank i väntan på att Elsa skulle löpa in.
När vi trodde att klockan var slagen gick vi bort till Sälles kajplats men där fanns ingen Elsa, som båten skulle heta, men efter en lång väntan kom så en nedgången skrov in och lade till; Elsa med Sälle vid rodret, eller ratten, eller vad det heter på ångare.
Efter en kort presentation ger vi oss av till en full hamnkrog, Stimmiga Sjöstjärnan, och vi börjar fråga ut honom om hans mellanhavanden med Bölja. Han kännde inte till att Bölja blivit mördad och verkar vara ovetandes om hela historien men Bölja skickade honom ett brev med lite papper i för ett tag sedan.
Mitt under denna konversation stormas stället av hamnpolisen som, får vi veta senare, är ute efter Sälle på grund av obetalda skulder för sönderåkta bryggor med mera. Men eftersom han är barskrapad flyr vi hals över huvudet genom ett fönster och medan de andra försöker villa bort snuten genom gränderna tar jag den mer raka vägen över taken, jag kan överhuvudtaget inte springa med mitt ben. Förbannade, estniska agenter!
Vi lyckas skaka av oss hamnpolisen och fortsätter vår berättelse. Sälle drar sig till minnes att han har lagt brevet ifrån Bölja i sitt hamnskjul och vi ger oss av dit på krokiga vägar, hamnpolisen vet var han bor så han räknar med att de kommer dit förr eller senare. I en enorm bråte börjar vi leta efter brevet och vi finner så småningom brevet liggandes högst upp på en hylla. Det innehåller mer texter om Drottningens Juvel, en ritning/skiss över en jättestor byggnad, en karta över södra Skandinavien samt ett chiffer. Den store lunsen berättar att han han har lagt chiffret på Elsa ”för att lösa det vid tillfälle”. Dumhuvud.
Nästa morgon, efter att ha sovit på vårt värdshus, Den Glade Sjömannen, där Klas Vegas storsint betalar ett rum åt Sälle också (Sälle nyttjade det inte utan tillbringade natten i baren [vilket bara bevisar vad sjömannen som gett värdshuset dess namn är glad över, han är ett fyllo] och nästa dag visar vi absolut inget medlidande med honom), ger vi oss av till båtskrället. Bakfull som han är lägger han sig för att sova medan vi letar, vi har dock tur och jag hittar chiffret redan efter ett par minuter.
14 3 22 11 22 23 6 EF 14 17 16 9 11 22 23 6 AF
Vi gör ett tappert försök och senare då Sälle vaknar går vi till fiskekrogen Jättegäddan för en tidig lunch. Klas Vegas bevisar för oss alla vilken klippa han är och löser problemet: Ersätter man varje siffra med en bokstav och bokstäverna med siffror kommer man fram till att det står ”Longitud 56” och ”Latitud 16” vilket tydligen är ett sätt att berätta var på en karta som en plats befinner sig. Otroligt fånigt system.
Sälle, den fegisen, ville inte vara med på vår expedition, kanske skulle vi nu få vår hämnd för all skit som vi fått av en massa säkerhetstjänster! Vårt sparkapital räcker inte till att köpa en sjövärdig skuta som Klas kan segla, än mindre hyra en. Strandsatta?
Efter att ha funderat en del på våra möjligheter och vår brist på pengar för att köpa en skuta beslutade vi oss för att åka de sex timmarna till Muskö och där göra ett nytt försök. Planen var att ta oss ned till Svartstena via kanalerna, något som inte lockade någon av oss, eller att hitta en båt som skulle till Simris. Vårt problem var att alla färjeturer som gick till Simris, gick via Visby, ett ställe som vi verkligen inte ville besöka så snart igen.
Trots att vi anlände till Muskö sent på kvällen och hölls vakna ännu längre av partajande figurer på värdshuset vi tog in på, var ändå besöket i Muskö givande. Dagen efter fann vi kapten Lasse, en muterad bäver som med sin besättning kunde tänka sig att ta med oss på sin fisketur och färden därefter ned emot Simris. För besväret att släppa av oss så nära den konstiga koordinaten som möjligt samt att plocka upp oss tre dagar senare ville han ha 420 kr för oss alla fyra, jag försökte förhandla ned priset men jag lyckades inte med detta, jag sov ju förbannat lite och dåligt natten som gick.
Under dagen provianterade vi och skaffade oss ett minimum av expeditionsutrustning. Vid en kriminellt tidiga klockslaget fyra på morgonen gav vi oss ut på det som till en början skulle vara våra livs tråkigaste dagar. Tristessen var kompakt och det fanns få ställe på Lasses båt man kunde sitta en längre tid utan att bli kall eller tillsagd att flytta på sig. Så till sist, den 24:e dagen sedan den olyckliga festen, är så Lasse äntligen nöjd medsin fångst och sätter kurs emot Simris och ”drottningens juvel” – vad det nu är.
Dagen efter väcks vi så av rop; ”Pirater!” och då vi kommer upp ser vi att så är fallet. En mysko båt (inte för att jag ser någon skillnad emot andra båtar, båt som båt, vad är problemet?) kommer emot oss med större fart än vad vi tydligen kan segla. Den för inga segel (men återigen är inte jag någon auktoritet på båtar) men håller ändå god fart i vinden. Den har väl sina segel där bak eller något sådant så att vi inte ser dem. Det ryker dock mycket ifrån den, men det skall det väl göra ifrån båtar som har seglen där bak?
Oavsett hur den tar sig framåt har vi ett stort problem. Lasse försöker styra undan men piratkräken, som leds av en som Lasse kallar för Gustav Sjösporre, är för snabba för det och Alicia berättar att de är bortåt 20 stycken efter att ha studerat dem i sin kikare. Vi kan inte göra ett dugg emot deras musköter, det närmaste vi har är Vegas’ pistol, och så snart de kommer bredvid oss börjar de skjuta iväg järnklot som är parvis sammanlänkade av en kort kedja. Dessa järnklot förstör ganska mycket av Lasses båt; de första missar men sedan börjar de ta med sig delar av relingen (räcket runt båten kallas tydligen för det), masten samt styrhytten. En av besättningsmännen träffas av ett av dessa slungskott och far ned i vattnet tillsammans med en del båtvirke. Jag gör vad jag kan för att få ut Lasse under den massa av bräder med mera som styrhytten bestod av men som nu mer eller mindre ligger staplat ovanpå honom. Kanske tur för honom att han har förlorat medvetandet.
Under tiden som jag försöker få ut Lasse griper Vegas tag i situationen och viftar med ett stycke av seglet som tecken på att vi ger oss, hitintills har vi ignorerat alla uppmaningen om att göra så men vi är chanslösa och kan nu ingenting annat göra.Under mer eller mindre vilda tjut kastar sig den i huvudsak manliga piratbesättningen över till vår båt. Det finns med två stycken kvinnliga pirater men de verkar ha druckit eller ätit något mycket färggrant nyligen för de har inte många ägg i samma korg. De far omkring som galna och verkar minst sagt labila.
Jag vet inte vad som driver piratkaptenen med han verkar lite milt uttryckt obeslutsam. Han börjar med att ta över oss till sitt fartyg och binda oss, söka igenom all vår utrustning och ”vår” båt, förhör oss var och en om vilka vi är, vart vi är på väg och vad sjutton som våra något underliga fynd betyder. Därefter för han över oss till ”vår” båt igen. Han verkar inte gå på vår historia om att vi är på väg till Simris för att därifrån ta oss till Svartstena med syftet att lösa en del problem med stigmän på vägen därimellan. Men å andra sidan har han inget som emotsäger detta. Förutom pappren om Drottningens Juvel, som vi tillskriver Alicia.
Efter att ha legat bundna på Lasses båt i ett par timmar blir vi hämtade och förda till något som antagligen är båtens matsal, runt rummets enda bord sitter alla piraterna och försöker se morska ut. De lyckas ganska bra. (De kvarvarande tre fiskarna ligger kvar på den andra båten.) Gustav Sjösporre tar till orda och säger ganska så rätt fram att om vi berättar vad som ligger bakom våra dokument så har han ett affärsförslag att göra.
Med anledning av barnafödsel, jobb och att tjugofem procent av spelargruppen flyttade ifrån staden blev den 25:e mars 2004 i praktiken den sista gången som gruppen träffades, vad det var som Gustav Sjösporre ville säga fick vi aldrig veta.
| Dag nummer | |
|---|---|
| 1. | Festen, Bölja mördas, vi arresteras. |
| 2. | Vi släpps lösa och går på båten till Talinn. |
| 3. | Åker båt. |
| 4. | Anländer Talinn och sover på hotell. |
| 5. | Söker upp Böljas representant, Uno. |
| 6. | Turistar och jagar svansapor, får reda på Alicia. |
| 7. | Sover efter att ha brutit oss in hos Alicia första gången, får veta att hon är fången. Bryter oss in hos henne en gång till och befriar henne. |
| 8. | Anträder resan till Åland. |
| 9. | Får reda på apan. Bryter oss in där och får fatt i Böljas papper. |
| 10. | Anländer Pori. Dumpar fången överbord på natten. |
| 11. | Anländer Åland. |
| 12. | Handlar på Åland. |
| 13. | Anträder resan till Hardin. |
| 14. | Åker båt. |
| 15. | Anländer Hardin och finner Sälle. |
| 16. | Knäcker chiffret och börjar leta efter en sjövärdig båt. |
| 17. | Åker till Muskö klockan tre på eftermiddagen, framme sex timmar senare. |
| 18. | Stävar ut klockan fyra på morgonen med kapten Lasse med besättning. |
| 19-24 | Våra livs tråkigaste dagar… Stävar till slut emot Simris den 24:e dagen av våra äventyr. |
| 25. | Piratkaptenen Gustav Sjösporre ger sig tillkänna. |
Tillbaka till Gamemaster’s Refuge