Svavelvinter är den kampanj som är mest känd bland svenska rollspelare, själv spelar jag detta äventyr för tredje gången. På grund av detta samt en utlandstjänst under hösten och vintern 2003 var jag inte med ifrån början av kampanjen utan de andra hade hunnit spela ett par spelmöten innan jag kom in i februari 2004, därefter spelade vi i princip var tredje tisdag.
Efter att ha landsatts av livbåten, något som jag tror att de får ångra då Gurlag för höra talas om det, vandrade jag upp till Arhem. Värdshuset var mer än lovligt dyrt så jag bestämde mig för att leta lite guld runt gravfälten inåt land. Jag hade fått lite tips och jag fann snart nog en skreva i berget som ledde in till en gömd och glömd dal, kallad Stenfingerskrevan. Jag hade inte varit där mer än en dag förrän jag hörde röster och jag tog min tillflykt till ett par träd och buskar. In i dalen kom en ganska underlig grupp; en rödklädd kvinna som inte bar mer än sin tunna klänning till skydd emot vintervädret, en riddare, två adelsstroppar (finfina plundringsmöjligheter!), en ung flicka som såg ut att frysa alldeles för mycket - sina varma kläder till trots - samt två män som var lika färgstarka som ett oskrivet pergament.
De upptäckte mig ganska snart, och anropade mig med halvt dragna vapen. Då jag inte hade något att förlora och mer att vinna på att slå mig i slang med dem gick jag ned till dem. De verkade ovilliga att berätta vilka de var men ganska snart gick de med på att presentera sig. Jag vet att jag stirrade på Perimmas, kvinnan i rött, bara fötter i snön. Men det var inte utan en viss tillfredsställelse som jag fick höra att en av adelsstropparna var Matteo da Privavi. Jag angjorde dem efter att ha presenterat mig som Irina av Violetta - jag visste inte om Matteo kände mig som Ileana - och snart kom det fram att de skulle plundra en grav som fanns längre in i dalen - de sade inte så mycket om det då men det blev senare tydligt att det var deras mål.
Det visade sig att de hade med sig en stenstaty av en minotaur som pekade och då man satte den på ”tummen” på en klippa som var formad som fingrarna på en hand öppnade sig en lönndörr i en kulle som den hjälpsamma statyn nu pekade ut. Väl därinne fann vi väldigt få skatter - flera av dem som fanns där var kopplade till olika former av fällor - men vi fann fyra mumifierade människor. Då jag knappt såg något guld någonstans lämnade jag det mesta plundrandet till dem, de andra tog dock en hel del - svärd, guld, talande dolkar och speglar. Det kändes bittert att inte kunna lägga händerna på något guld men jag hade å andra sidan funnit vad jag var ute efter.
Den stora chocken kom dock på kvällen då vi hade slagit läger, konungen som hade suttit på sin tron inne i kullen kom nu och återhämtade sina kronjuveler. Inget av våra svärd bet på gengångaren och med ett enda knytnävsslag krossade han Rolands sköld. Något uppskakade försökte vi finna ny ro i vårt nattläger då han hade stolpat iväg.
På morgonen dagen därpå gick vi tillbaka till Arhem och Antonello, Roland och Matteo bodde uppe hos fogden, ety de var adliga, men då jag hade lite svårt att komma in där bosatte jag mig på värdshuset. Det var den andra dagen i Taragans månad som gick jag till sängs i en av värdshusets gräsligt dyra sängar. Värdshusvärden av säkert en stråtrövare och stigman som hade slagit sig ner här, för något annat kan inte förklara de vansinniga priserna.
På kvällen begav sig Roland och Antonello ned till värdshuset för ett skeppsråd men de blev överfallna på sin väg till värdhuset. De förstod aldrig vilka de var som överföll dem men det verkade vara hamnslödder som var inhyrt av någon med mycket pengar. Under skeppsrådet bestämdes det att vi skulle bryta oss in hos en av stadsborna, Malek Mangus, som de tydligen hade ett horn i sidan till (han var tydligen en Shagulit, en sekt som hade låtit överfalla Perimmas druidtempel och dödat alla hennes vänner). Cailin skulle bränna ned ett lager nere i hamnen som avledande manöver.
Att bränna ned ett viktigt förråd och lager i en hamn är ett mycket effektivt sätt att avleda uppmärksamheten, det var något som bevisades återigen. Som en extra knorr brände hon även in en symbol av en uggla i väggen på ett närliggande hus, tydligen som ett försök att skjuta skulden på en annan antagonist. Själv såg jag inget av detta men jag lyckades berika mig ganska väl hos stadsbon vi besökte. Om de andra fann något de sökte eller ej vet jag inte men de verkade inte överdrivet förtjusta i resultatet. Ganska nöjd med mig själv återvände vi till värdshuset.
Påföljande dag provianterade vi och samlade utrustning till att ge oss ut över isarna och ge oss in i Shaguliternas borg Järntornet och störta detta. Vad jag förstod på de andra så kunde det finnas släktingar där till Cailin och Parmotios vilka skulle återbördas samt oräkneliga skatter då Shaguliterna tydligen uppbar skatt ifrån ön. Om det var beskyddarskatt eller vanlig stadsskatt förtäljde de aldrig, men då det verkade finnas goda chanser för att jag skulle kunna ta en del av det som borde tillhöra mig tvekade jag inte att följa med. Dessutom ville jag inte släppa Matteo ur sikte, för mycket stod på spel för det.
Efter en - dyr - natts sömn anträdde vi så resan som skulle leda oss till Järntornet, men ingen av oss för förberedd på vad vi skulle finna där. Resan dit var enkel nog, vi vandrade över isen och med Perimmas hjälp undvek vi nästan alla glaciärsprickor. På vägen mötte vi munken Abenazer som de andra övertalade till att följa med. Jag begriper inte varför men jag opponerade mig inte.
Utan några minnesvärda missöden kom vi fram till det bergsmassiv som utgjorde en kransmur runt den lavakrater som tornet låg mitt i. Tack vara information ifrån kvurerna kände vi till ett pass som vi kunde ta oss igenom utan att behöva ta oss den officiella vägen. Det var en ganska magnifik syn på andra sidan, ut till en ö mitt i lavakratern gick en mycket hög och smäcker stenbro och ovanpå ön reste sig en mindre befästning. Vi kunde åse hur större bevingade varelser ibland slog sina lovar runt borgens torn, de andra benämnde dem horndemoner och jag behövde ingen förklaring för att förstå att dessa inte var något som jag ville träffa på om jag kunde undvika.
Vi, eller rättare sagt de andra, hade ifrån ett par dvärgar fått veta att de små listiga djävlarna hade byggt in en mekanism för att störta ned hela alltet i lavan i samband med att de byggde stället. Som sagt, lita aldrig på någon som gräver hålor i marken! Jag fick även veta att bron kunde raseras genom en anordning vid en av bropelarna på ”fastlandssidan” och ön i sig själv kunde man kölhala genom att göra välta ett silverstäd som stod i någon form av dvärgatempel nere i källaren.
Efter en del rekognoscering kom vi fram till att det bästa vore att ta sig över lavasjön - det översta lagret hade stelnat och Antonello kunde med sin erfarenhet tryggt leda oss över skorpan. Det var nu som mardrömmen började. Då vi cirklade runt ön fick vi syn på en stor öppning med ett järngaller säkert 20 famnar upp, men det stod smärtsamt klart för oss vad det hade för syfte. Vid bergets fot låg tjogtals med likdelar, mer eller mindre förruttnade. Varken Cailin och Kralnir stod ut med synen och kastade upp sin frukost. För Kralnir var det nära på att gå riktigt illa för bland likdelarna levde ett par likätare och en av dem misstog honom för mat och gick till anfall, men en snabb insats av Riddare Roland förde den tillbaka till födokedjan. Du är vad du äter.
Som om inte detta var nog var tunneln bakom gallret inte renspolat utan vi var tvungna att kliva mellan armar och överkroppar, ständigt rädda för att halka på det hala golvet. Giv mig havets friska luft! Varför går folk med på att bo på land bland osunda dunster?
För att ytterligare plåga oss i vår vidriga situation kom plötsligt ett nytt lass med likdelar kanande ned längs den relativt korta men ganska branta tunneln och vi var tvungna att kasta oss åt sidorna. Kralnir var inte lika lyckosam som vi andra utan han slant och for ned men fastnade i gallret. Omskakad och äcklad tog han sig sedan upp till oss andra som, tack vare Antonellos initiativ, hade klarat oss upp till rummet ovan. Han hade gripit tag i den grep som det vandöda skelettet, som skyfflade ned ohyggligheterna, höll i och svingade med hjälp av det sig upp och krossade benranglet till mjöl. Efter det kunde vi andra ganska lätt ta oss upp.
Men vad var det för djävulspalats som vi hade kommit till? Jag vet inte om jag vill beskriva alla ohyggligheter som dvaldes där men salen vi kom upp i var en stor källare under borgen, på golvet täckt av vulkanisk sand, och inte ens den skarpaste lampa lyckades penetrera mörkret mer än ett par famnar.
Jag skall inte beskriva alla ohyggligheter som vi såg ute i mörkret ety min penna darrar alldeles för mycket vid minnet för det, men när vi började ta oss upp ifrån källaren hade vi samlat på oss närmare tio stycken f.d. fångar. En var Parmotios släkting, en var en släkting till Cailin som hade gått med i sekten, två orcher samt ett stort antal människor och kvurer som alla varit Shaguliternas experimentdjur. Vi hade dessutom hunnit med att döda ett par skelett, en mumie, en Shagulit och sett hur en annan Shagulit hade förvandlats till vätska och runnit ned genom en golvbrunn. Om han var död eller bara flydde visste vi inte då, även om vi skulle komma att få klarhet i den frågan senare.
Vi fortsatt våra efterforskningar och efter att ha dödat ytterligare en Shagulit och två mumier samt släppt ett större antal fångar. Med oss på dessa vandringar genom skräckens korridorer var munken Abenazer och de orcher som vi hittade. De senare hade vi som plan att ha att springa i förväg ifall vi mötte stort motstånd - de var ganska så hämndlystna, men inte mer än att jag fick hålla ögonen på dem så de inte fegt flydde.
Till slut nådde vi en korridor i markplan som var järnbeklädd och efter mycket tissel och tassel bestämdes det att vi trots allt skulle öppna den dörr som låg där bakom. Jag stod sist som moralist stöd åt orcherna som stod strax framför mig och bakom mig stod Parmotios, mummlandes något om järnets påverkan på hans magi.
Så snart man öppnat dörren insåg vi att vi hade nått vårt slutmål, Shaguliternas ledare. Kralnir sände iväg en pil men den bara föll platt till marken halvvägs in i rummet som om den hade stoppats av någon magi. Hela golvet här inne var täckt av järnplattor, tydligen ett skydd emot magi, utom ovanpå det stenpodium där ett stort långbord stod och där tre stycken Shaguliter stod, varav en uppenbarligen var deras slemme ledare. Framför bordet stod också två välbeväpnade skelett som Riddare Roland fick ta hand om.
Den stundande striden gick inte till vår favör. Magiker som de är allihopa har de förmågan att fullständigt paralysera en motståndare och flera i gruppen föll offer för denna konst tidigt i striden. Riddare Roland hade större problem med livvaktsskeletten än vad han var värd. Hans arma ben som så ofta blivit målet för våra fiender, trots Perimmas omsorger, blev åter hans fall. Efter att huggit itu det en skelettet med ett kraftigt hugg drev det andra skelettet sitt långsvärd igenom hans ben och han föll oskadliggjord till golvet. Jag och Kralnir nådde fram till podiet och började hugga efter de vidriga magikerna. Tyvärr stod inte lyckan oss bi längre, den enda hjälp den hade gett oss var att vi lyckades undvika den fallucka som orcherna störtade rakt ned i, utan snart föll Kralnir offer för deras besvärjelser och inte helller jag lyckades tillfoga dem någon skada innan jag inte längre kunde röra mig. Min enda tröst nu är att de skulle komma att få sona detta brott emot mig.
Vi fick tillbringa natten i någon form av celler och det var inte många stunder som vi inte befann oss i våra förlamade tillstånd. Nästa dag, den trettonde dagen i Taragans månad, hade de bestämt sig för att offra oss till någon form av gudom och vi fördes över bron i den lilla vagnen som skuffades fram av en gnisten zombie. På andra sidan väntade ett fyrtiotal orcher samt en Kmordadruid, som vi senare fick veta var en förrädare ifrån Perimmas tempel, men han höll sig i bakgrunden så vi såg inte mycket till av honom. Där befann sig även ett altare som vi skulle offras på, jag får dock erkänna att jag inte begriper hur jag kunde vara så lugn då eller så lugn nu när jag nedtecknar dessa ord, jag borde ha varit rädd men döden har aldrig bekommit mig, varken då eller i någon strid.
Något hade dock skett som fick Shaguliternas planer att komma på skam; en port in i berget, deras grundare Shaguls gravkammare, hade öppnats och magikerna tog med oss under stor förundran och kanske en del rädsla. Graven bestod av två kammare, en yttre, som innehöll det förtorkade liket av en kvinna och en hel del dyrbarheter, och en inre tronsal. På tronen satt Shagul själv och tilltalade sina lärjungar. Han talade till dem om att ”tiden var inne” och inbjöd dem att dricka med honom för deras nya framtid. Men sveket var totalt! Det var gift i bägarna och snart föll de alla döda ned - Shagul inräknad! Matteo lyckades göra sig fri och lösgjorde även våra rep men längre hann vi inte förrän en ny Shagul trädde fram genom en liten sidodörr. Han intog tronen och berättade en ganska otrolig historia.
För många år sedan, 800 för att vara exakt, härskade kung Ottar på Majura men hans folk drog på sig gudarnas förbannelse och det hela slutade med att kung Ottar gick i någon form av dvala tillsammans med sina närmaste fram tills förbannelsen upphävdes, vilket skulle ske efter precis 800 år. Jordblodskällan som vi hade sett i kung Ottars gravkammare var den källa som han drog sin kraft ifrån och när den åter strömmade skulle han åter vakna. Shagul fann information om detta och förbannade sin moder att hon hade fött honom femtio år för tidigt, men han gjorde samma sak som Ottar hade gjort. Kvinnan ute i yttre kammaren hade han tagit med som förströelse.
Han tackade oss för den roll vi hade spelat i hans planer och sände sedan iväg oss. Detta var dock inget som Antonello eller Roland kunde tåla så dräpte honom ganska enkelt med gemensamma krafter och därefter började vi hämndlystet att leta igenom kammaren. Vi fann ytterligare två kloner av Shagul, en hel del skatter samt att kvinnan fortfarande ”levde” och matt önskade att få dö. Den ende som vi lämnade vid liv då vi gick ut var en av Shaguliterna, fegisen som hade förvandlats till vätska och runnit ned i golvbrunnen, som giftet inte hade haft avsedd verkan på. Han bjöd fred och talade om att det som Shagul berättade var mycket dåliga nyheter och han erbjöd sig att hjälpa oss i framtiden. Vi såg liten risk med att lämna kvar honom men såg ingen idé med att hjälpa honom mer än nödvändigt så vi lämnade honom där han låg.
Orcherna utanför skrämde vi lätt iväg med hjälp av en av Parmotios illusioner som förvandlade Antonello till ledaren för lärjungarna. Därefter återvände vi till borgen och fann efter mycket litet sökande deras skattkammare där en zombie satt och räknade pengar. Vi befriade den ifrån dess arbetsbörda, säkerligen flera tusen guldmynt, och hjälpte våra före detta fångar ut till friheten. Väl på andra sidan bron åsåg vi hur hela skapelsen sjönk ned i lavasjön med bro och allt. Det är nog första gången som jag har varit med om att sänka en hel ö. En intressant händelse!
Våra vedermödor var inte slut därmed. Efter en långsam och födofattig marsch över glaciären kom vi slutligen fram till ett välbefäst Arhem och vi fick där veta vad som hänt sedan vi hade varit borta. Den 10:e Taragan hade en stor, vandöd armé marscherat fram till staden och en död härold hade ställt sig på torget och på något okänt språk utropat något meddelande. Efter att ha stått där i större delen av dagen återvände han till sin armé och de marscherade iväg.
Anfallet kom vid juletid samma år, vi hade långt dessförinnan hunnit konstatera att mina svekfulla skeppskamrater hade mycket riktigt flytt fältet. Vi drog oss senare tillbaka till munkkolonin Clusta Noba tillsamman med alla flyktingar och jag tvingas tillbringa hela vintern på landbacken och det är ett par fagra junkrar som skall få en sabel ränd där bak - så sant som min mor hette Violetta! Det blir först till våren och den första svaveltraden som jag åter får stampa skeppsplankor och vi sätter kurs emot Trakorien. Där delar sällskapet på sig och vi har en tyst överenskommelse om att hålla en låg profil eftersom det kan tänkas att vi kommer att hållas ansvariga för vad som har hänt.
Efter att ha anlänt till Isakra på den tjugonde dagen i den fjärde månaden, Iskamsi, stannar jag där månaden ut men under Misiska, månaden därpå, inleder jag min resa emot staden O och för att ta mig till Den Blå Månens Klan och hövdingen Gurlag. Jag har ett och annat att säga ett par sötvattenstorskar där! Jag får dock klart för mig att mina faror inte är över än och att jag inte behöver vänta till byn innan jag får fukta mitt svärd med blod, på ett nedgånget värdshus längs vägen försäker ett fegt kräk att dräpa mig i ryggen men jag försvarar mig och då flyr det äckliga lilla tångmasken. Kan han vara utsänd av Narlav? Jag har svårt att tro det men det är mer i görningen än Narlav men han är kanske en halare ål än hans slemma utseende antyder? Jag håller mig dock gömd i Melse fram till den 7:e Minde och på dagen en vecka senare anlöper jag O. Min situation blir inte mer hållbar av att jag blir utsatt för fler attacker under min korta vistelse i O eller på vägen till Den Blå Månens Klan, jag når ”vår” - jag vet inte om jag betraktar den som min längre - by den 28:e Minde.
Sveket och föräderiet har nått högt ser jag då anländer, för raugonträcket med Narlav i spetsen var där och ställde sig in och klemade för de andra i klanen - och den har man delat nattläger med? Jag borde ha tagit varning av att han kladdade som om man var hans mor! Ord stod emot ord men trots att jag svor på min moders blod måste jag lämna klanen, de svagsinta verkar ha tagit över Den Blå Månens klan och inte ens en inställsam hamnhora, desperat efter kopparmynt till blåblommerök, skulle kalla den för en piratklan längre. Den lismande ålen Narlav lockade dem och snarade dem med en stor räd som han blivit lovad av en Kondottiär som kallade sig Ugglan (!). Jag spottade på deras däck i rent förakt för deras brist på tankekraft och återvände till staden O, där jag stannade resten av året.
I samband med att Persil det 612:e året randades fick jag åter chansen att stampa däcksplankor och sätta segel. Jag hade mönstrat på en liten grupp pirater som tog enkla men ganska rika byten längs Magilres och Klomelliens kuster. Deras brist på storlek gjorde att de tog det ganska försiktigt så det var sällan man fick dra sin sabel men då man gjorde det begrov man den djupt.
Det fega kräket Narlav nöjde sig tydligen inte med att överge mig på Marjura, utan har ägnade sig åt baktaleri och annat lösmynt förehavande och snart såg jag mig utesluten ur min nya besättning. I rena raseriet över ett sådant svek lät jag viska väl valda ord i några öron och snart dinglade de fega krypen ifrån marinens rånockar. Under hela denna tid plågas jag av mardrömmar om Marjura, jag trodde att jag hade lämnat det bakom mig men icke. Dessa drömmar och Narlavs ålhala ränker tydligen har fått mig svartlistad bland alla besättningar går jag ombord på en skuta som skall ta oss till Trinsmyra. Väl där får jag i Gyrsag 613 en inbjudan av Matteo att besöka hans gods. Då god mat och en mjuk säng lockar mig styr jag så kosan dit, något som gör mitt liv mer händelserikt än vad det varit de senaste två åren men ändå kanske inte var så välbetänkt.
Den förste Fateska höll Matteo gille och jag blev gladare än jag trodde att se de andra. Parmotios hade inte kommit men hade sänt sina hälsningar, han var inbegripen med något obegripligt men hälsade. Det enda som var obegripligt med det var - förutom vad det nu var som uppehöll honom - att han höll sig hemma istället för att avnjuta Matteos mat, den var minst sagt furstlig!
Under tiden som vi smörjde våra krås med bröd som var stora som skeppsskorpor, men som i smak aldrig kan jämföras med dessa, inträdde en besökare i vår sal. Han presenterade sig som munken Bordonius. Matteo bjöd honom att slå sig ned och munken började prata om Marjura och om att vi kunde vara i stor fara. Vi sade inte mycket om detta då vi enklare skulle kunna köra honom på porten och hävda oskuld om han sade alltför farliga saker. Döm av vår förvåning och fasa då han på bordet framför oss lade upp svärdet Ebbaring, övertygad om att vi satt framför en av Shaguls kloner kastade jag mig över honom, endast beväpnad med min gaffel då jag hade alla andra vapen liggandes på mitt rum.
Matteo hade dock bara aningen snabbare reaktioner än vad jag hade och munkens kropp riste snart av darrande kastknivar. Jag hann inte så mycket som att rispa hans skinn!
Åter bultade på porten och med gaffeln i hösta hugg åsåg jag hur munkens dubbelgångare klev in till vårt bord. Shagul klonar sig snabbare än lössen på en hamnhora!
Mannen var skadad och mycket snart fick vi situationen klart för oss. Den förste munken var en lönnmördare som var utsänd att dräpa oss ety vi hade omtalats i ett stort epos som kallades för Vox Ranzina. Lönnmördaren hade tagit Bordonius plats och var utsänd ifrån RhabdoRana, Den Strimmiga Grodans Brödrskap, vilka känns igen på att insidan av deras underläpp är svarttatuerad - osedvanligt korkat att skaffa sig ett sådant lättkontrollerat igenkänningsätt.
Bordonius berättade att det heliga berget Ranz i århundraden har reciterat en profetsia, Vox Ranzia, och för bara en liten tid sedan nådde berget slutet av versraderna och har nu tystnat. Munkorden som har lyssnat har nu sänt ut sina medlemmar för att finna alla som var på Marjura under de ödesdigra hösten och vintern, men det är fler som vill lägga näsan i blöt. Trakoriska riket är föga uppmuntrade av verserna eftersom den förutspår den snara undergången för riket, de har beslutat att orden skall upplösas. Dessutom har grodlurkarna ett intresse i vad berget har sagt, flera av dem som var på Marjura har mördats. Han föreslår att vi ger oss skyndsamt till Ranz så att vi kan tala med Peatro Petralba, ordens överhuvud. Uppeggad av chansen att ränna sabeln genom någon groda - kanske var det de som överföll mig flera gånger under de gångna åren? - går jag med på att följa dem till Ranz, de andra verkar ge sig in på vad som helst bara det bryter deras tråkiga rutin av att vifta med näsduken och titta med näsan på himmlen. Man skulle kunna tro att en del av dem hade ögonen i näsborrarna och inte på den normala platsen. Redan nästa dag anträdde vi vår resa och den tredje kommer vi till Ranz.
Väl framme i Ranz märkte vi snabbt att detta nog skulle bli en händelserik tid framför oss. Runt munkkolonin hade soldater ledda av Lugal Pranz da Kaelve inkvarterat sig. Trakorien var inte förtjusta i versraderna Ruttnadne riken ömkligen rasar, falska gudafäder faller. Pranz da Kaelve har mest gjort sig känd för att ha utmanat en vetesäljande adelsman på duell efter att denne hade, i Pranz’ tycke, tagit för lite betalt, men här var han livvakt åt Goba da Grummi som hade till uppgift att upplösa orden. Med så mycket blankt stål i omgivningarna höll vi en låg profil, något som kanske lönade sig med tanke på vad som skulle komma att hända under natten.
Snart efter att vi hade blivit anvisade till en enkel vaktstuga fick vi bud om att vi skulle få träffa Peatro Petralba och en munk ledde oss upp till en av de märkligaste boningarna som jag någonsin har sett. Uppe på berget låg resterna av ett enormt urtidsdjur, skelettets storlek gjorde det svårt att se vad det var för djur men det måste ha mätt nästan hundra famnar i längd! Vi leddes upp till denna best och in genom dess mun upp för en trappa till näshålan - där vi möter Goba da Grummi och Pranz da Kaelve då dessa är på väg ut. Inne i skallen finns själva boningen och Peatro Petralba tar emot oss och leder oss till en liten trädgård strax bakom skallbasen. Där ger han oss profetian Vox Ranzina - lätt skakade av vad vi läser får vi också veta att profetian består av två delar, en som är officiell och en del som man har hållit hemlig, något som är minst lika skakande. Vi skall vara rakt på väg emot den Femte Konfluxen! Detta kommer i sanning bli intressanta tider att leva i!
På natten väcks vi tyst smög vi oss upp till Petralbas skelettboning, vi finner ett grodyngel utklädd till gravplundrare som angripit Petralba som blir svårt sårad. Yngelmasken får inte se fler soluppgångar men vi misstänker att så även kommer att bli fallet för Petralba. Bara ett par minuter efter överfallet leder Bordonius in en blåtatuerad kvinna som presenteras som furstinnan Didra Damagi av Krimbydh. Hon verkar vara en kvinna som kan ta vara på sig själv så jag skulle nog kunna tåla henne för Petralba anser att vi alla skall slå följe och följa profetian. Döende berättar han att den Femte Konfluxen närmar sig och RhabdoRana känner till något om denna Konflux och det är därför som de skickar ut sina lönnsvärd i natten. Enligt Petralba har RhabdoRana något gemensamt med Shagul, vilket får oss än mer intresserade. Shagul är värre än ett stim tångfiskar, och om han är ute efter oss, även om han påstod att så inte skulle vara fallet då vi möttes, är det lättare att försvara skutan om vi håller ihop.
Petralba ber oss söka upp magikern Manghalde - magikern som dräpte Shaguls första klon! - men han tvingar oss att svära en tramsig ed om att inte skada honom innan han berättar hur vi kan nå honom. Furstessan Didra följer med då hon har en personlig hämnd att ta ut på Shagul och Bordonius verkar vi inte kunna bli av med. Den nu ganska stora gruppen tar sig ned genom en hemlig trappa ned till en dold vik där vi sätter segel på kustseglaren Vågslukaren och sätter kurs norrut emot träsken där Manghalde skall hålla sig gömd. Tydligen har någon from av larm gått för soldaterna håller utkik efter oss men vi kommer lätt undan deras spanande blickar.
Den femte Fateska anlöper vi Manghaldes ö efter att med hans ledning ha kryssat oss igenom de förrädiska skären i träskvattnet. Vad vi fick veta där gjorde oss knappast lugnare till sinnes. Den förpestade Shagul har tydligen skaffat sig fler dubbletter än det finns mynt i alla piratskatter tillsammans! En av hans kloner var blått till färgen (!) och hade rövats bort av Manghalde och hölls i förvar i Skuger. Detta skulle tydligen vara det blå ögat i bergaprofetian, så när de andra bestämde att vi borde leta efter detta såg jag framförallt en chans att komma ur detta pesthål till träsk. Fy för den lede att bo här!
Efter en relativt händelsefattig resa, troligen tack vare mina offer, anlände vi med båt på kvällen den 12:e (Vågslukaren hade vi lämnat i utkanten av träsket som passande nog lystrade till Skuggornas Träsk) till Skuger, en riktig avkrok och någon som mången klok sjöman undviker! En stad så osund att folks droghallucinationer tog verklig form och vandrade upp och ned för gatorna.
Väl inkvarterade på värdshuset frågade vi runt och fick veta att Det Blå Barnet, som Ögat kallades, satt uppe på en svävande klippa, förankrad i marken med en enorm kätting, ovanför Den Oskyldiges Tempel. Drogförlamade som kräkens hjärnor var hade de fantiserat fram att ett litet barn var Den Oskyldige och genom att tillbe denne kunde man renas ifrån all sin skuld. Ibland är folk mer än lovligt korkade, om de nu längtar efter att göra sig av med sina laster, varför skaffade de dem ifrån första början? Det skulle bereda mig ett visst nöje att störta klippan i backen under den, om stadens motbjudande innevånare strök med skulle det bara göra Altor renare. Det är pack som det här som gör att jag så längtar efter havets friska vindar var gång jag kliver upp på landbacken. Marduk beskydde mig ifrån sådant träck och lera!
Måttligt road av att tillbringa mer tid i staden, jag kände mig smutsig av att bara andas luften och jag lät ofta scharfen skydda min näsa ifrån deras dunster, tog vi ändå in över natten efter att ha rekognoscerat runt templet. Vid porten står ett par vakter med en mustelon och stoppar alla som bär på sig droger in i templet, det är ett föraktfullt antal som ändå gör det, och utanför sitter flera tiggare och ber om pengar och ting så de kan köpa mer rökörter. Vi ignorerar dem och går in på tempelområdet som består av två delar. Den närmaste halvan av det rektangulära området är till hälften upptaget av en soldatpluton ledda av Kondottiären Cymba da Skuger. Den andra halvan avdelas ifrån den första genom en mur och där finner man dyrkarna. Alla tvagar sig i två bassänger och sätter sig framför en trappstegspyramid och förför sina böner till det heliga barnet långt ovanför deras huvuden.
Det är inte utan bävan som man åser den enorma klippskivan hänga ovan för en, stadigt förankrad i toppen på trappstegspyramiden med en enorm kätting med länkar på närmare tre famnar. Upp längs pyramidens fåtal steg leds sjuka och döende som lämnas att dra sina sista andetag närmare sin gud. Måtte Marduk blås rent deras sinnen ifrån slika dumheter - deras gud kommer bara att finnas ett fåtal dagar till innan vi tar honom ifrån dem. Varför hyllar de inte gudar som existerar?
Genom våra förfrågningar som de lättledda prästerna svarar på får vi veta att de skickar upp en präst med jämna mellanrum och intet ont anande berättade de hur den utvalde fördes upp och ned. Med tusen olika idéer på hur vi skulle ta oss upp gick vi så till sängs.
Dagen därpå fortsatte vi våra diskussioner och undersökningar men då kvällen kom, den tidpunkt då vi hade bestämt oss för att plundra religionen på dess gud på, hade vi ingen annan idé än att gå igenom ceremonin som tog prästerna till toppen och hoppas att skulle fungera. Vi hade under dagen sett den dåvarande barnvaktarprästen tumla ned ifrån bergsklippan, det var utan tvekan ett kontrollerat fall, och vad vi fått höra skulle ungen vara ensam där uppe nu tillsammans med sin barnflicka. Ett ypperligt tillfälle - om inte magin som förde prästerna upp och ned var av tidsberoende natur eller styrdes nerifrån.
Vi tog med oss den utrustning som vi ansåg oss behöva, utan att veta att vi aldrig skulle komma att se den utrustning som vi lämnade kvar mer, och smög oss emot templet i natten. Det var inte så svårt att ta sig in på tempelområdet genom en av de öppningar i muren som bäckarna som fyllde på bassängerna flöt igenom. De hade satt upp ett galler men det skulle nog snarare hålla drogade kryp borta snarare än gudatjuvar.
Planen tilltalade mig i dess enkelhet; Cailin skulle med hjälp av sin magi sprida eld och förstörelse bland soldaterna - som jag förstod det hatade hon deras ledare ganska starkt men jag förstod aldrig varför - medans Kralnir, Roland och Matteo undersökte trappstegspyramiden och täckte min och Antonellos reträtt. Vi två skulle ta oss in i det lilla hus som fanns i mitten av templet och där försöka ta oss upp till klippan.
Tvärt emot våra antaganden var dörren in till huset låst så vi fick klättra upp för väggen med hjälp av rep men väl där uppe upptäckte vi en vakt, men med vant handlag skar jag halsen av honom. Uppe på taket fanns ett litet skjul vars enda innehåll var en mantel med ett stort timglas på ryggen (Antonello tog senare på sig denna) samt två trappor ned. Nere i huset hittade vi en munk men denne var ganska enkel att övermanna och binda. Därefter tvagade vi av oss en del av den förbannade röken av alla drogpipor i en bassäng och sedan fick vi smörja in oss i honung (Antonello verkade tycka om den biten, han hade nog nästan varit trevlig om han inte var så förbannat snorkig - men det skall nog gå att lura av honom en del av hans pengar!). Med kläderna i ett knyte under armen gick vi upp på taket och fick vår livs chock. Manteln vi hade hittat gjorde att man kunde se vad det var som höll uppe klippan; en eldjätte, en Efrit! När vi hämtade oss slog vi i gånggången och ropade Jag är Kaanderahd!, säkert ett uttryck på lokalt tungomål för underkastelse eller något annat lika vekt! Det visade sig att bara ropa inte gav något resultat så nu hade vi väl larmat hela garnisonen med gånggången - även om de hade fullt upp med att stoppa elden ifrån att sprida sig, jag kunde se över axeln att Cailin gjorde ett mycket gott jobb. Hon ser ut som en liten pryd, tjurig byatös men hon är ganska användbar ändå.
Själv uppstigningen var nästan lika pervers som hela idén; pervot till efrit slickade oss rena ifrån all honung - det kittlades en del men jag skulle gärna ha ränt sabeln genom trollkarlsjäveln som kom på idén! Men helt oangenämt var det inte, men jag tror att Matteo skulle ha uppskattat det mer än Antonello. Jag skulle nog också uppskattat det mer om det bytet hade skett.
Efriten släppte ned oss på en liten plattform under klippan och uppför en klippa fanns så ett litet rum som prästen uppenbarligen sov i, vi tvättade av oss i en bassäng och efter att den pimpernetta Antonello hade lagt beslag på en parfymflaska smög vi oss vidare. Klippön (det var lättare att tänka sig den som en ö när man väl var uppe på den) var så gott som övergiven och vi hittade snart Shagulklonen i ett underligt rum i botten på klippan. Antonello gjorde sedan sin bästa insats sedan jag mötte dem på Marjuras isar; han lyckades få efriten att berätta vad som fängslade honom (denna del var inte så svår, det enda den sade var fängslad av silver, varpå jag hittade kättingens fäste nere i Shaguls rum och hackade bort silvret ifrån detta fäste) och lyfte sedan upp våra vänner till den lilla plattformen. Hans främsta insats var att övertala efriten att bära oss, med ö och allt, till Manghaldes träsk i en fart som inte ens en piratslup med god vind och bytesvittring kan nå. Där satte han ned oss och erbjöd Antonello om en önskning, denne lämnade då över sitt svärd, pervot satt och sög på det en bra stund, men sedan den dagen slog en stor eldsflamma upp varje gång Antonello drog det.
Mäkta imponerade av färden slog vi oss ned i Manghaldes hus (ungen togs om hand av sin efterblivna barnflicka) och berättade för honom vad som hade hänt.
Hela den 14:e dagen i årets tredje månad diskuterar vi hur och vad vi skall göra härnäst, men bestämmer oss för att försöka hitta Ögonen i en syd-västligt cirkel, vilket gör att det Gröna Ögat i Tocmerskogen står näst på tur. Manghaldes horndemon Adgurbog plundrade ett par ödlemän på deras kanoter och med hjälp av dessa paddlade vi oss ut ur träsket följande dag (med det lilla magikervåpet svårt sjösjukt - hon kanske skulle stannat hemma hos sin amma?) och med hjälp av en fiskare seglade vi över Malossisjön och begav oss söderut emot på Melse.
Resan tog en ny vändning då vi ”råkar” överhöra ett nattligt samtal natten till den 17:e. Vi hade slagit läger nordöst om ett vägskäl och vakten upptäcker två ryttare som möts, en ifrån norr och en ifrån söder och ett par av oss lyckas höra av de säger. Den norr ifrån berättar att de har fått fogden i Siola har lagt ut en efterlysning på de som Mäster inte tycker om. Därefter försvinner de söderut tillsammans. Föga roade sätter vi kurs emot Melse följande morgon.
Den 17:e blir vi upphunna av en asbastköpman som vi slår följe med och handelsmannen själv, Krager, berättar en del nyheter om Marjura som vi ivrigt lyssnar till, men vi håller tyst om våra egna förehavanden. Vakten Nassir (av Solenskt ursprung) är tystlåten under hela resan medans hans arbetsgivare pratar på och berättar att de odöda håller på att bygga en ramp ut till Clusta Noba och att vädret har blivit varmare - Knordaglaciären smälter i en sällan skådad fart. Det gjorde oss inte lugnare. Törstiga härar som tårar hopas där havets stenar på solstrand smälter. Vi delar nattläger med handelsresande och får oss ytterligare nyheter till livs. En adelsman, av släkten da Saoflas, som var involverad i Svaveltraden blev mördad i Tricilve den 15:e, samma dag som vi lämnade Manghalde. Jag tror inte det har något samband men vi lyssnar till alla rykten som har med Marjura att göra likt hamnpatrask. Hur lågt kan man sjunka?
Väl framme i Melse går vi in i staden i två grupper, en med vagnen och jag och ett par till lite senare (vi misstänkte att det fanns mer i vagnen än asbast och en muta till vakterna bekräftade detta), och vi stämmer möte på värdshuset Hamnloppan på mitt förslag. Jag tillbringade en del tid där när jag var här senast och de hade då godkänt öl (troligen insmugglat för det var bättre än stället borde ha haft råd med). På vägen dit upptäcker vi att vi är skuggade men Matteo lyckas fånga in kräket och förhör honom vid knivspetsen. Skuggaren är en grändloppa som håller utkik efter nyanlända som har goda vapen och sedan tipsar han sin ”boss”. Typisk hamnlus. Vi släpper honom efter att ha varnat honom ordentligt. Han missförstod inte våra hot.
Vi börjar göra lite efterforskningar, vi behöver alla kompletteringshandla efter att vi hade blivit av med en hel del utrustning i Skuger - efriten tog inte med sig värdshuset - och jag ger mig sedan ned i hamnen för att leta efter en båt som kan ta oss över till Tigôld. Förbannande grodynglen tillbaka till de skökor som födde dem ser jag i hamnvaktens kur att man har satt upp efterlysningsaffischer på oss - det här bara måste vara Narlavs verk! Jag tror inte att det är enbart Shagul som ligger bakom grodkrypens ränker, Narlav skall få bedyra varenda skeppsköl sin kärlek innan det här är över så sant som min mor hette Violetta! Inte nog med att vi blir efterlysta och kommer att ha svårt att komma igenom ”pestkontrollen” i hamnen, min mors namn blir anslaget på vakttavlor, jag har ju använt mig av ”Irina” då folk har frågat så det är ju klart att det är det som grodorna - måtte fettsoten drabba dem så ingen kvinna vill ha dem - har gett till flugfödan till fogde i Siola! Må Anxalis dränka deras benknotor i bottenslammet! Förbannad och ilsk går jag tillbaka till Hamnloppan och berättar för Didra och Bordonius vad som hänt i väntan på att de andra skall dyka upp efter sina inköp. Jag hinner köpa på mig den utrustning som jag saknar samt en god mantel, något jag vid flera tillfällen har saknat, innan de andra kommer tillbaka.
Så snart ölen har kommit in börjar vi lågmält diskutera vad vi skall göra härnäst, knappast något som drar uppmärksamheten till sig här, och tur var väl det för som sänd ifrån Anxalis kom Didras lärare in på krogen! Han var lika fantasifullt tatuerad som Didra och det blev ett kärt återseende, men det som gjorde att vi andra visade intresse var att han hade en båt liggandes vid - visade det sig - en smugglarpir. Redan samma natt satte vi segel emot Tigôld. Äntligen skeppsplankor under fötterna igen!
Överfarten gick utan mankemang, vi ombads att hålla undan ifrån backen eftersom de hade en sjukling där, något som vi respekterade. Följande natt var det fullmåne och Didra med flera besättningsmän genomförde någon form av dansritual till sin guds ära. Männen sjöng, stampade och spelade instrument medan Didra dansade nästan naken på halvdäck. Hon var en duktig danserska men Matteo kunde knappt hålla ögonen kvar i dess hålor och tungan i mun, det var vidrigt att se!
När solen stod som högst den 20:e Fateska anlöpte vi Tigôlds hamn och till vår lättnad var det ingen ”pestkontroll” i hamnen. Vi har knappt stigit av landgången innan Kralnir blir anropad av en klanbroder som drar honom åt sidan och de pratar mycket upphetsat en bra stund. Då Kralnir slutligen kommer tillbaka får vi otåligt veta vad det var som var så viktigt. En demon eller själaätare går lös på ön och skall man se till spåret av hjärnlösa lik så går det i en väst-nordlig cirkel runt ön med början i söder. Vi kan inte göra oss av med känslan att det kan vara Shaguls ”själätare” som Manghalde berättade om, men den är såpass långt borta att det inte kommer att vara ett hinder för oss.
Vad som nu tog vid var en av de i särklass tråkigaste tiderna, Tocmeskogen består av skog, skog och skog. Inte en havsvind någonstans.
Jag deltog inte på de följande två spelmötena och jag har blivit lovad anteckningar så att jag kan konstruera en krönika för dessa men så har ännu inte skett.
Vad som hände var i korthet att vi tog oss igenom den hemska skogen och fann ett troll, det sista av sin art, som inte var helt vid sina sinnen. Rollpersonerna spelade med i dess ”lek” men tröttnade när trollet ville att Cailin skulle sjunga och högg ihjäl trollet - jag vet inte säkert men jag misstänker att Cailin var den som startade bråket. Efter detta virrade vi runt i skogen och gick på grund av magi vilse men lyckades ta oss förbi dessa hinder och nådde en klippa som var så hög att dess små träd ändå var högre än skogens högsta träd. Som en elogé till reskamraternas skarpsinne blev vi sövda av älvors pilar och fick träffa Det Gröna Ögat, en alvkvinna, som i princip sade varför söker ni upp mig nu och inte sist som ni borde? Därefter teleporterade hon oss tillbaka till Manghalde och resan emot Det Vita Ögat tog sin början.
Det Vita Ögat ansågs vara en vargman och då vi kom till deras läger fick vi veta att albinovargen var bortrövad av ett par magiker som levde på en ö en bit åt väster och vi ordnade oss en båt dit. Vi hade en viss tidsbrist i att vargmännen tänkte snart anfalla byn och ta tillbaka sin shaman. Alla utom undertecknad, Bordonius och Didra blev inbjudna som gäster hos magikerna och hade just intagit en middag i deras sällskap då mina sejourer till andra ställen äntligen hade nått sitt slut och jag åter var med på spelmötena.
Jag var inte så intresserad då vi fick budet om att vi bar bjudna upp till citadellet varför jag valde att tillbringa lite tid i Anxalis-templet, jag hade en del att ta igen, och där kom jag även att komma att språka med byaprästen om citadellet ovanför byn. Byn i sig var en ganska enkel fiskeby men ön bär även ett citadell ifrån fordom samt en Trakorisk soldatförläggning. Soldaterna tjänade även som vakter till citadellet som magikerna bodde i. För ett antal år sedan kom de bägge syskonen till ön och betalade byborna rikligt för att de skulle ställa citadellet i stånd och det som föreföll byprästen som mest förvånande var att de lät muta igen källaren. Jag lade ingen vidare notis av det då men det lät som ett bra ställe att förvara fångar eller saker som man inte ville att andra skulle få reda på. Jag litar inte på magiker och deras hemliga torn sedan Shaguliterna.
Då de andra inte återkommit på ganska många timmar blev jag otålig och gick upp till citadellet, men först bad jag Didra och Bordonius att hålla ett öga på vår båt med tillhörande fiskare så att vi snabbt kunde lägga ut när det skulle behövas. Vi var inte här för att skaffa oss nya vänner.
Hur kvällen fortlöpte kan väl som bäst beskrivas som kaotisk. Di Privavi lät sig duperas av trollkvinnan och följde henne till hennes sängkammare och snart nog föll även Antonello för hennes fagra yttre. Den enda frukten av deras möten blev att de upptäckte att trollkvinnan hade en magisk modell av tornet och man kunde genom att flytta runt små ”dockor” i detta teleportera folk mellan de olika nivåerna i tornet. Man fann även att det fanns en källare. Ganska sent på natten smög vi oss in i tornet och blev på så sätt nedflyttade till källaren som de måste inrett genom sina kunskaper i magi. Jag skall inte försöka beskriva vad det var som vi såg där, än mindre försöka förklara det, men bakom en korridor med skulpterade drakhuvuden (som var en listigt konstruerad fälla, om man trampade på fel golvplatta förvandlades hela korridoren till ett eldhav och svärden som stora riddarstatyer höll förvandlade sedan ens förkolnade rester till aska) fann vi flera rum. Vi fann bland annat Det Vita Ögat tillsammans med en Remuntra-dyrkare och vårt orakel verkade till vår fasa ha smittats av durkarens galenskap. Själv undersökte jag andra delar av källaren så jag slapp galenskaperna men de andra funderade länga och väl på hur de skulle få ut varginnan utan att exponera sig för denna dödliga fara - och hur skulle vi kunna föra henne, galen, på vårt skepp? Men jag lyckades skaka mig av den faran för Cailin och jag fann flera intressanta skatter.
Vi fann det rum som antagligen var trollgubbens skulpteringsverkstad, han hade erbjudit sig att göra statyer av di Privavi och Antonello och de hade tackat ja men första slägghugget hade ännu inte tagits - och tur var nog det med tanke på vad Cailin trodde sig ha funnit. I salen fanns flera extremt välgjorda skulpturer och hon trodde att det nog inte var skulpturer utan de verkliga modellerna - förstenade! Jag chockades inte något vidare av detta för jag hade fått syn på ett par glasskåp som bland annat innehöll en enorm guldkrona. Tydligen fanns det någon form av skyddsbesvärjelse på den för Cailin kunde känna att den utstrålade magi så jag lämnade till henne att få ut den på ett - för mig - säkert sätt. Vi fann även tre små skåp som inte innehöll något intressant, förutom en av den som rätt hanterad visade vad som fanns bakom väggar etc. Genom denna spegel såg vi hur det längre upp i korridoren, bakom bara tio meter rasmassor, fann enorma förmögenheter - säkert en skatt värd mer än vad jag någonsin såg under min tid ombord på Nattugglan! Guld! Juveler! Ädelstenar! Förbered bordning!
Kampanjen avstannade inte i och med detta, vi spelade klart Oraklets Fyra Ögon (jag förstår varför den hålls för att vara en så bra kampanj) och vi fortsatte med Kristalltjuren efter en kortare tids uppehåll. I skrivande stund spelar vi Den Femte Konfluxen och befinner oss i Isakra och har precis funnit Mandalan.
Jag håller det dock för osannolikt att krönikan kommer att bli uppdaterad i brådrasket, jag har en gnagande oro att det aldrig kommer att ske…
Orsaken är relativt enkel; jag är i princip den enda i gruppen som för krönika (flera av de andra för ibland anteckningar för sin egen del, men det är väl det närmaste en krönika de kommer) och det blev lite väl mycket en period. Strax efter ovanstående scen slutade jag föra noteringar och efter ett par spelmöten var jag så efter att jag inte längre kom ihåg vilken dag en viss sak hade hänt, så det var inte meningsfullt att fortsätta. Jag har under det senaste året (!) bett SL om en kopia på de stolpnoteringar som han för rörande vad som har skett, men jag har inte fått någon avskrift än, och utan det stödet är det inte möjligt att fortsätta på krönikan.
Allt detta är självklart bara bisaker och kan lätt överkommas, men den verkliga orsaken är att jag har tappat lusten för kampanjen. Det visade sig att jag hade valt helt fel rollperson, varenda föresats som jag hade då jag skapade Ileana misslyckades spektakulärt. Vi har aldrig haft någon som helst nytta av de kunskaper som Ileana besitter, de andra har så mycket kontakter för information att hon aldrig behöver nyttja sina egna och slutligen får hon inte ens komma till i strid; om hon inte vinner initiativslaget har de andra redan mejat ned allt motstånd innan det är hennes tur. Jag har flera gånger funderat själv på hur jag skall förändra Ileana för att hon skall passa gruppen och kampanjen bättre och jag har haft långa diskussioner med SL, tyvärr utan framgång. Jag har också funderat på vad det skulle bli om jag gjorde en ny rollperson, men jag kan inte komma på vad jag skall göra för att inte hamna i samma moment 22 igen. I dagsläget följer jag kampanjen som man följer en saga, som passiv åskådare. Om det inte hade varit Kampanjen Som Alla Talar Om, hade jag lämnat den för länge sedan, men jag vill ändå vara med om den och uppleva lite kulturhistoria. Att låna böckerna och läsa i efterhand är inte samma sak.
Jag hoppas att detta ändrar sig, men jag är pessimistisk. Och lite bitter.
Härjar längs Magilre och Klomelliens kuster mellan Persil och Minde, tvingas lämna besättningen i Byrdo.
Tar emot Matteos inbjudan.
Tillbaka till Gamemaster’s Refuge