Svenska fjällvärlden – fjällturer

Vad är det som lockar så i våra berg? Stillhet? Skönhet? Andlösa vyer? Jag har vandrat på åtskilliga sträckor genom den svenska fjällvärlden och inspirerad av Claes Grundstens turböcker har jag gjort ett försök till att berätta om de leder som jag har vandrat längs och vad jag finner noteringsvärt.

Sidan är uppdelad efter geografiskt område och varje område beskrivs i ungefär den ordning som jag har vandrat där. De turer som har gått i samma område/sträckning har slagits samman men turerna beskrivs generellt var för sig. Jag försöker undvika att gå i precis samma fotspår varje gång, bara en så enkel sak som att gå på andra sidan av ett fjäll kan förändra upplevelsen otroligt mycket.

Innehåll

  1. Kungsleden – Abisko–Kebnekaise – 1995
  2. Abisko – 2000
  3. Jämtlandstriangeln – 2002
  4. Jämtlandstriangeln – 2003
  5. Vindelfjällen – 2004
  6. Vålådalen–Stensdalen–Gåsen–Storulvån – 2004
  7. Vålådalen runt – 2005
  8. Abisko runt – 2006
  9. Aurlandsdalen, Norge – 2007
  10. Jämtland Söderifrån – 2007
  11. Padjelanta – 2008
  12. Jotunheimen, Norge – 2009

Kungsleden–Abisko

Kungsleden – Abisko–Kebnekaise

Medvandrare: Kristofer samt en STF-grupp

Min första fjällvandring var planerad att vara enkel, själv hade jag ingen fjällvana och Kristofer hade ingen friluftsvana, så vi valde en STF-tur med färdledare mellan STFs stugor, men det skulle nog bli den mest dramatiska vandringen.

Vi startade i Abisko och vandrade ned längs Kungsleden (Abisko, Abiskojaurestugorna, Alesjaurestugorna, Tjäktjastugan, Sälkastugorna och slutligen Kebnekaise fjällstation). Kungsleden är känd som ”fjällens E6:a” och området är både mycket vackert och lätt att gå, servicen i stugorna hög tack vare den höga besökstätheten, men det är också mycket folk. Etiketten föreskriver att man hälsar på alla man möter – vilket kan bli lite fånigt då två stora grupper möter varandra, alla hälsar på alla – så till och med utlänningar lär sig snart ”Hej!”, övning ger som bekant färdighet.

Klassisk utsikt i Abisko Nationalpark
Klassisk utsikt söderöver ut över fjälltopparna Pallentjåkka, Tjåmuhas och Kieron. Detta var ett av de kort som aldrig blev exponerade under den här turen (fotot ovan togs under Abisko runt-turen 2006) och pga den fadäsen har jag, som någon form av kompensation, tagit kort på den här vyn varje år som jag har passerat.

Det är inte mycket att säga om vandringen mer än att det grämer mig än i dag att jag inte kollade mig i spegeln i Alesjaure! Färdledaren berättade att man kunde dra ett lodrätt streck längs näsan: höger sida var solbränd, vänster vit. Det hade varit den varmaste augusti på många år så det var inte förvånande att paketet med renskav ruttnade i min ryggsäck, ett par kilo som jag släpat på i onödan… Sträckan mellan Abiskojaure och Alesjaure är den i särklass längsta längs leden och det kändes i mina fötter på kvällen, men den är samtidigt så gott som helt platt, det är inte många höjdmeter upp eller ner per kilometer, så den är samtidigt lätt att vandra.

Vädret blev dock sämre från och med Tjäktja och när vi närmade oss Singistugorna blåste det upp till storm (följande dag var det storm med orkanstyrka i byarna, vår planerade topptur upp på Kebnekaise ställdes av naturliga skäl in, det fick bli en dagstur till Tarfala forskningsstation istället) och det ville sig inte bättre än att en av deltagarna trampade snett och stukade foten rätt illa. Vi fick fördela hennes packning på oss andra och färdledaren satte av i fyrsprång mot Kebnekaise fjällstation för att informera fjällräddning samt hämta kryckor och tält (vi visste inte hur långt hon skulle kunna gå så vi fick planera för det värsta fallet). De övriga fick gå i egen takt till fjällstationen medan jag och ett danskt par (varav den ena var läkare!) gick med den skadade. Efter en sju-åtta timmars lång vandring (vi höll runt en kilometer i timmen) var vi så framme vid stationen och vi hann precis in i restaurangen för att äta middag innan den stängde.

Som om denna katastrof inte var nog visade det sig, när jag kom hem, att den första filmrullen inte hade fastnat i kameran och därför var oexponerad.

Abisko på lätt sätt

Medvandrare: Johan E
Kartinvare i soluppgång
Kartinvare i soluppgång.

Sommaren 2000 hörde Johan E av sig och undrade om jag ville vandra i fjällen, det kom att bli det verkliga startskottet för mina fjällvandringar. Vi gjorde det ganska enkelt för oss, vi bodde på Abisko Fjällstation och andra dagen gick vi söderut till Abiskojaurestugorna, för att övernatta två nätter, för att därefter gå tillbaka.

Att vandra i början av september rekommenderas varmt! Höstfärgerna brukar hinna komma och det är inte alls lika varmt, oftast rent av kallt, vilket gör att det brukar bli riktigt behagligt att vandra. Dessutom har en eller två frostnätter dödat alla myggen!

Väl tillbaka i Abisko gjorde vi ett par dagsturer runt om, bland annat liften upp på Njulla, men jag grundlade min aversion för fjällstationer under den vistelsen. Det är alldeles för ”modernt” och tillordnat. Vi skulle istället ha stannat i Abiskojaure. Som tidigare har nämnts är leden mycket lättvandrad men området är mycket vackert och jag rekommenderar verkligen att göra som vi gjorde! Vi stannade en dag extra i Abiskojaure och tog en väldigt kort dagstur upp på ett av grannfjällen och satt och tittade på när molnen passerade. Abiskojaure är också känd för sin sandstrand som enligt uppgift lämpar sig väl för bad.

Abisko runt

Medvandrare: Johan E

Det här blir nog sista gången som jag gör en stugtur runt Abisko, det börjar kännas tjatigt på något vis. Jag tycker om att se nya vyer och det blir lite av en besvikelse när man känner igen var man rastade förra gången. Det är i och för sig ganska lätt avhjälpt genom att gå på andra stigar, t.ex. en så enkel sak som att gå på andra sidan dalen, men om man vill bo i stugorna så blir det nästan alltid enklare att gå på standardleden. Jag är lite sugen på att vandra runt bland topparna öster och väster om Kungsleden, men då måste det bli med tält eftersom det inte finns några stugor på lämpliga avstånd. Årets tur, däremot, gick ifrån Abisko ned till Abiskojaure varifrån vi vek västerut till Unna Allakas. Vi stannade där en dag extra för att senare gå till Alesjaure, tillbaka till Abiskojaure och slutligen Abisko och tåget hem.

Som jag tidigare har sagt är vägen till Abiskojaure lättvandrad och välspångad men tyvärr finns det långa sträckor som är helt sönderkörd av fyrhjuling, spåren ligger som frästa spår genom fjällskogen i extrem disharmoni med björkskog och rishedar. Upplevelsen av fjällnära stillhet revs även sönder vid flera tillfällen av tjutande helikopterturbiner, ett tjutande som man hör i minnet långt efter det att helikoptern har passerat. Jag har tidigare följt debatten om teknikutvecklingen i fjällen med ett milt ointresse men jag börjar svänga…

När vi skull lämna Abiskojaure för Unna Allakas fick jag för första gången någonsin i fjällen höra att det var ont om vatten. Det hade varit den svåraste torkan i mannaminne och rekommendationen till alla som skulle söderöver till Alesjaure var att de skulle ta med sig vattenflaska (!). Vi klarade oss bättre på vägen till Unna Allakas men många av de jokkar som vi passerade under vår vandring var uttorkade – jag har aldrig varit med om något liknande!

Fjällfärger
Dalen mellan Abiskojaure och Unna Allakas i sprakande höstfärger, tyvärr saknas solen för det verkliga fyrverkeriet.

Leden till Unna Allakas var lång, 24 km, och gick huvudsak i högväxt björkskog men det var inte svårt att gå. Vi hade hela färgspektrat men tyvärr uteblev solen så de perfekta korten uteblev. Det är svårt att säga om färgskiftningen berodde på att hösten hade kommit på fullt allvar eller om det var torkan som hade tvingat fram det.

Stugorna i Unna Allakas ligger otroligt vackert, det finns många stenblock och smååsar precis runt stugan, vilket ger miljön ett väldigt dramatiskt intryck. Bland alla stenblock finns det gott om björkar som en accent till den mörka stenen. Låter man blicken så vandra uppför berget, vid vars fot som stugorna ligger, finner man snart åtskilliga rester av gammal gruvdrift och prospektering. Det är en mysig liten boningsstuga och det var första gången som jag duschade i fjällen. Det ligger en liten jaure par hundra meter ovan stugorna och en grov slang var dragen ned till en liten duschkabin där man kunde duscha med en fenomenal utsikt, friskt och upplivande som det heter. En mysig stuga med alla bekvämligheter – duschslangen gjorde att man inte behövde bära tunga vattenhinkar långt – vad mer kan man begära?

Unna Allakasstugorna
Unna Allakasstugorna

Leden över fjället mellan Unna Allakas och Alesjaure var i bedrövligt skick – en försvarlig del av kryssen låg ner och på flera ställen fick man leta efter sommarleden. Det var bedrövligt mellan Snárapbaktí och passet mellan Kartetjåkka och Tjålmeåive, men det blev katastrofalt mellan passet och när man började komma fram till Čoalmmivággi. Sommarleden följer vinterleden för det mesta men då de går skilda vägar är det svårt att följa sommarleden – åtminstone fram till dryga halvmilen ifrån Alesjaure, då plötsligt är det stora orangerödgula färgfläckar målade på stenar med 20-50 meters mellanrum! Så snart man har kommit upp på fjällplatån kommer man ut i ett månlandskap, varje dalsänka är fylld med mängder med stenblock. Detta Gorgoroth-landskap gör det bara svårare att följa sommarleden och var säkert en bidragande orsak till att vi tappade bort den och fick gå en omväg på en kilometer eller två. Landskapet gör sig inte bättre i duggregn och dimma men det öppna, öde landskapet kommer nog knappast till sin rätt i solsken heller.

Sista kilometrarna ned till Alesjaure är en slät historia som dock bjöd på flera områden med blåbär, jag plockade säkert en tre deciliter på runt en halvtimme. Det är alltid lika roligt att sitta i en stuga och visa upp rena lyxmaten för de andra som inte lever på annat än frystorkat och pulversoppor. Tyvärr är Alesjaure en tråkig plats där stugorna är av det moderna slaget med flera smårum och ett gemensamt kök i änden av byggnaden. Jag föredrar helt klart den äldre stugtypen där man har öppnare och mer gemensamma utrymmen, det blir mysigare och uppmuntrar mer till kontakt mellan olika vandrare. I den moderna modellen är det så lätt att folk bara vistas i köket medan de lagar maten, äter eller diskar. Sedan är det så lätt att svischa iväg till sitt rum och umgås med den egna gruppen istället. De äldre stugorna har en mycket trevligare atmosfär och ger ett mycket mer hemtrevligare intryck. Om man stannar länge på en plats, kanske under vintersäsongen med alla kläder det innebär, kan jag förstå att man trivs bättre i mindre rum som har en dörr som man kan stänga om sig. Det är kanske den opersonliga känslan med ”stordrift” som gör att jag föredrar stugorna före stationerna.

Det var andra gången någonsin som jag gick sträckan mellan Alesjaure och Abiskojaure, första gången minns jag den bara som evigt lång, platt och ont i fötterna av att ha trampat och trampat hela dagen. Den har inte ändrats mycket sedan dess, den är fortfarande lång, platt och ointressant. Enda positiva med vandringen var att jag slapp ont i fötterna och att den var inte riktigt samma evighetsvandring som jag mindes den som. Leden är lättgången och erbjuder flera ganska snygga vyer men som på det hela bara är en transportsträcka. Man får gå långt för att nå fram till vyerna och det bestående intrycker är att det bara är att trava på, ju snabbare ju bättre.

Jämtland

Storulvån–Blåhammaren–Sylarna

Medvandrare:
Sylarna i solsken
Sylarna (Slottet [t.v.], Vaktklumpen [t.h.] och Lillsylen [mitten]) i solsken.

Jag har hört den kallas för ”Jämtlandstriangeln”, den klassiska vandringen mellan Storulvån, Blåhammaren och Sylarna. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den lättrampade leden för både den erfarne som den oerfarne fjällvandraren. En varningens ord dock för dem med tung packning eller svaga knän: vägen mellan Storulvån och Blåhammaren består av massor av små, låga åsar som tär fruktansvärt på otränade knän. Jag är glad att vägen till Sylarna var så lättrampad för annars hade jag varit tvungen att bryta första gången jag gick mellan dessa fjäll (sista kilometrarna upp till Sylarna är en pärs oavsett packning, men jag har nog aldrig tagit ett dåligt kort där uppe så det är väl värt mödan).

Bägge gångerna har jag gått leden i september, då slipper man all myggen och majoriteten av fjällturisterna har redan passerat, det blir lugnt och stilla och höstens färger börjar ge sig tillkänna. Området har varit öppet för fjällturism i runt 100 år och det har satt sin prägel på stationer och naturen. Om området har någon brist är det just detta, att ta en paus i vandrandet och se ut över en ny dal, se färgskalorna gå i varandra av olika växter och här och var en mörkgrå klippyta som går i dagern – och tvärs över vyn den vågiga formen av en kraftledning som stolpar sig fram till nästa station. Alla tre stationerna är helt elektrifierade och tittar man inte ut kunde det varit (nästan) vilket vandrarhem som helst.

Sylarna på avstånd
Sylarna på avstånd, sett ifrån leden emot Storulvån.

Missförstå mig inte, att sitta i Blåhammarens reception eller i Sylarnas matsal på kvällen med en liten (lätt) bok, en kopp te och lite whisky i pyttekåsan är inget jag avstår ifrån. Det är inte på väggarna i stationen som man är där för att titta på, utan ut genom fönstret. Varje gång som jag har gått ”triangeln” med JE har vi valt att stanna en dag i Sylarna för … ingenting. Det blir ganska behagligt att strosa runt i närområdet, ta kort och ”titta på berg” under en dag. När man tycker det verkar som dags att äta gör man det, inget går snabbt och klockan används knappt ens när pastan kokar.

Vålådalen–Stensdalen–Gåsen–Storulvån

Medvandrare: Johan E

Det här blev den mest udda av mina fjällvandringar. Jag brukar normalt mäta snödjup vertikalt, men den här gången fick jag istället mäta det horisontellt på ryggsäckens regnskydd. Den andra årliga fjällvandringen 2004 blev den första kortare vandringen, vi bokade tågbiljetterna rätt sent så vi fick ta tåget ett par dagar senare än beräknat men efter en halv-lång tåg- och bussresa klev vi av i Vålådalen och anträdde vår väg emot Storulvån.

Förutom ett par kilometer en bit innan Stensdalen, så består hela sträckan mellan Vålådalen och Stensdalen av skog. Det är en ganska välväxt och hög blandskog och det är ganska sällan man ser något mer av fjällen än några toppar mellan trädtopparna emellanåt. Inte extremt roligt, jag föredrar helt klart kalfjället! Vägen är dock lättrampad, men när man har gått lite drygt halva vägen är det en ganska styv stigning upp på kalfjället.

Den första snön på Sjtäntjas sydsluttning
Den första snön på Sjtäntjas sydsluttning.

Stensdalen ligger vid en mycket strid fors nedanför en brant backe och på både nord- och sydsidan reser sig höga fjäll. På morgonen kom stugvärden in och frågade om vi skulle gå till Gåsen. Då vi svarade jakande varnade han oss för att stugvärden uppe på Gåsen hade ringt och berättat att det hade snöat under natten och att vi kunde räkna med mer snö under dagen och kvällen.

Mycket riktigt, den första snön såg vi redan på Sjtäntjas sydsluttning, och efter en enklare lunch i Sjtäntja raststuga gick vi vidare upp emot Gåsen och snön. Vi hade en skolklass före oss som spårade bra men dimman tjockade på och snöglopen kom nästan vertikalt norrifrån. Hade det inte varit för att det var välkryssat, en ganska lätt väg att hålla redan på (”håll vänstervarv kring fjället”) och det faktum att min kompis hade med sig en GPS, skulle jag faktiskt börjat bli lite oroligt för risken att gå bort sig. Det enda som hände på vägen var den något surrealistiska upplevelsen att rasta vid ett stockbord som någon hade ställt upp längs leden, långt ifrån allt vad trän och spångar heter. Väldigt civiliserat, men trevligt.

Ett litet toppröse med fjälltoppar i bakgrunden
Ett litet toppröse med fjälltoppar i bakgrunden.

Hela turen var lättgången och sista dagen gick vi i gott väder, all snö hade töat bort under natten, till Storulvån. Jag rekommenderar att man går över Gåsån och följer leden väster om Ö. Endalshöjden och Lill-Ulvåfjället. Om man följer leden över Tjallingen öster om Gåsån som vi gjorde kan man visserligen ha en trevlig lunchplats vid bron över Tjallingån men den sista halvmilen blir gång på grusväg och det är otroligt o-fjälligt!

Vålådalen runt

Medvandrare: Pierre, Kicki, Robin, Therese, Sara, Jesper

En augusti-helg 2005 genomförde Mölndals Scoutkår en vandring runt Vålådalen, mycket på mitt initiativ. Efter att ha planerat färden under ett par sommarkvällar samt torkat vår mat (själv är jag lite fundersam till om man verkligen behöver torka mat för viktens skull då man är ute i fyra dagar men å andra sidan hade vi två tält och tre trangian att släpa på, dessutom så lärde vi oss ett och annat på det) satte vi oss på tåget. Vi startade på torsdagen vid Vålådalens fjällstation och gick västerut längs leden och svängde söderut emot Vålåvalen.

Då vi inte var ute efter strapatser tog vi det ganska lugnt och slog ett tidigt läger på Smällhögarnas östra sluttning. Nästa dag fortsatte vi den lättrampade leden emot Vålåstugorna där vi pausade och hälsade på stugvärden. Efter någon timmes rast (detta var ett återkommande tema för våra raster, de tenderade bli rätt långa vilket jag tror vi fick betala med ganska långa kvällar) fortsatte vi tills leden började svänga av åt öster efter ett par kilometer och vid en liten jaure åt vi lunch. Normalt brukar vattnen i fjällen smaka riktigt bra men den här förmiddagen hade vi ingen tur, vattnen hade ofta en otrevlig bismak. Just den här jauren hade varken tillopp eller avlopp men var stor nog för att var tjänlig.

Lägerplats i kvällningen
Ihopplockande av middagen på Smällhögarnas östra sluttning.
Foto: Robin

Frampå eftermiddagen kom vi fram till Vålån och då vädret var fint var flera av gruppmedlemmarna inne på att ta en rejäl rast här och bada i (det iskalla) vattnet. Detta var nog den enda ”dispyten” vi hade under vandringen, skulle vi stanna eller skulle vi gå vidare? Det slutade med att vi röstade för att vi skulle gå ända till Lunndörrsån och slå läger där och detta blev den längsta dagsmarschen under hela vandringen. Vi passerade Lunndörrsstugorna (till Pierre, Jespers och Robins enorma frustration var stugvärden på tur så de kunde inte göra annat än att titta på Cola-burkarna genom fönstret) och följde Upstakkes nordsida innan vi efter en lång vandring slutligen slog läger. Alla tog chansen att bada innan det var dags att laga middag. Vid ett tillfälle såg det faktiskt lite illa ut på vägen, en jokk som vi skulle över (troligen Tvärån) var bra strid och vattenfylld och hade spolat bort eventuella broar. Tanken att vada lockade mig inte alls men för att man skulle finna ett bra vadställe krävdes det att jokken skulle bli mycket, mycket bredare än vad den var nu och man såg på terrängen att sannolikheten för att man skulle finna ett sådant ställe inom rimligt avstånd vad mycket liten. Vi följde jokken uppströms och hade god tur, efter ett par hundra meter fann vi en gran som ganska nyligen hade fallit och bildade en naturlig bro. Att gå över trästammen med 17-18 kg på ryggen och ett vattendjup på dryga metern under en var inte jätteroligt (hade man trillat i hade man spolats med en bra bit). Bortsett ifrån vädret är nog vatten en fjällvandrares största problem.

Vägen bjöd inte på några större överraskningar, flera fina utsikter men mycket skog blev det, framförallt när vi gick längs Vålån, och ett par riktigt branta backar, men utöver det upplevde jag aldrig vandringen som tröttsam eller jobbig.

På Kickis inrådan och enligt vår planering styrde vi så på lördagen stegen emot Pyramiderna och Issjödalen med Kungens jaktstuga. Då vi kom fram till en lämplig plats gjorde vi lunch och lämnade ryggsäckarna där för att i regndimman gå på ”sightseeing”. Vid Pyramiderna fanns det några ”översommrade” snölegor vilket föranledde ett kort snöbollskrig och de mer tävlingsinriktade i gruppen tävlade uppför Pyramiderna. De lite visare av oss valde att spara på andan och gick långsammare upp för de branta backarna. Utsikten ifrån Pyramiderna är inte bättre eller sämre än någon annan utsikt i fjällen, främsta poängen med att ta den vägen är att att ha sett dem. Efter en ganska rask marsch tillbaka till ryggsäckarna fortsatte vi emot Issjödalen där vi slog läger. Issjödalen är en vacker plats men bär många spår av att vara populär, särskilt nere vid sjön där de flesta har slagit läger. Skräp i omfattande mängd och stort slitage på mark och träd drar ned känslan märkbart. Om jag kommer tillbaka skulle jag nog slå läger närmare leden och ta vatten ur någon av jokkarna, dessa var strida och djupa med bara smala bräder som broar. I dalen träffade vi på flera andra vandrare, för första gången under turen, men ingen slog läger i närheten av oss vilket jag uppskattade, jag gillar ensamheten i fjällen. I jokkens dån satte vi oss och lagade middag och stekte pannkakor till efterrätt. Det enda som grämde mig var att vi inte hade sparat några av de hjortron vi hade funnit under dagarna, vi hade mumsat i oss dem så snart vi fann dem, men de var ganska långt dem emellan så det hade tagit tid att samla tillräckligt för att räcka till pannkakorna. Vi fick gott om tillbehör till pannkakorna ändå eftersom varenda knott i hela dalen valde att landa i pannorna. Efter att ha stekt en tjugo pannkakor var inte min aptit någon vidare så jag avstod min andel till förmån till de andra. Med tanke på det höga proteininnehållet kan man ifrågasätta om Robin fortfarande kan kalla sig vegetarian.

Vad som återstod därefter av vandringen var att återgå till Vålådalens fjällstation och bastu med dusch och en rejälare middag. Restaurangen är inredd i god fjällsed och maten okej men jag får erkänna att jag blev lite besviken efter de middagarna som jag är van vid på Storulvån.

Det bestående intrycket var … skog. Som jag har påtalat annorstädes i turbeskrivningarna är jag inte så förtjust i skog på en fjällvandring, hela poängen med en fjällvandring är kalfjället som jag ser det och Vålådalen kan inte anklagas för att innehålla mycket kalfjäll. Turen passar bra för en långhelg – tre tältnätter i vårt fall – för vägen är lättrampad och inte särdeles jobbig att gå, inte ens med tung packning.

Jämtland söderifrån

Medvandrare: Mattias och Lena

”Den gode vandraren lämnar inga spår.”– Lao Tse

Hur det kommer sig vet jag inte riktigt, men Mattias blev väldigt, väldigt sugen på att gå i fjällen och det ena gav det andra – en knapp vecka efter att jag kom hem ifrån Norge satt jag i en bil på väg norrut emot Jämtland. Vi hade tittat på kartan och bestämt oss för att ta oss till Helagsstugorna och sedan gå i en cirkel. Vi hade konstaterat att vi inte tjänade någon tid på att ta tåget, vi skulle inte komma fram till Ljungdalen förrän på kvällen, så vi lånade en 9-5:a och tog 45:an upp. Första natten hade vi problem att hitta en tältplats vid parkering vid Kläppen, men efter någon timmes letande hittade vi ett plats som fungerade och snart packade vi in oss. Det var riktigt kallt under natten och det tält som Mattias hade köpt, ett Bergans Compact, var lite litet för tre personer men ingen av oss hade egentligen ont av det under vandringen (jag håller nog mitt Fjällräven Akka för att vara ett bättre tält).

Vandringens första dag inleddes med frost och ett lager snö på tältet, men efter en frukost masade vid oss så småning iväg längs vägen genom Kesudalen emot Helagsstugorna. Vi travade på ganska bra längs en lättgången men kanske något vyfattig led (vi befann oss nedanför trädgränsen den första halvmilen, men efter att vi hade klättrat upp för en brant ås fick vi desto bättre vyer). Det var inga större besvär att hitta en tältplats längs leden emot Gåsen men vi hade ett problem, Lena hade överansträngt sina knän och hade svårt att gå. Det betydde att vi fick göra en omplanering av hur skulle gå. Vi valde att istället gå Sylarna, Gåsen och sedan tillbaka till Helags (vad ursprungsplanen var kommer jag inte ihåg längre).

Andra dagen blev … intressant. Efter ett (för mig med mina nyinköpta, höga Lundhags Ranger) lätt vad över Handölan traskade vi vidare mot Sylarna. Jag hade innan vandringen pratat mig varm för höga skaft men Mattias och Lena hade köpt ett par låga kängor ifrån Haglöfs (ett tungt skäl för dem var den budget de hade satt för resan och att kängorna dök upp på rea), men man kan väl säga det att Mattias ganska snart förstod vad det var som jag menade när jag sade att det är underbart med höga skaft.

Vägriktningsvisare
Snö som har smälter i solen, observera snön som har tryckts in i 11:an i mittenskylten och nu håller på att trilla ut.

Ett tiotal meter innan bron vid Mieskentjakke åt vi lunch i hagel på en perfekt tältplats (det fanns tydliga tecken på att vi inte var de första som hade upptäkt den), vi slog läger kanske 2 km längre norr om stugan. På morgonen vaknade vi med snö på tältet men vi blev ändå förvånade när det låg en decimeter längs dalen mellan Kläppen och Herrklumpen, hela vägen upp till Sylarnas Fjällstation. Strax innan ”snögränsen” skrek Lena till, ”Lämmel!”, och för andra gången någonsin fick jag se den lille gynnaren! Den smet snabbt in i en liten håla och gämde sig men genom att ligga på mage kunde jag ta flera kort på den, vid det här laget säkert vettskrämda, krabaten.

De sista tre kilometrarna upp till stationen tog två timmar (!), det var väldigt stenigt (vi gick inte över Herrklumpen utan följde vinterleden – det var ju vinter!) och en decimeter snö gjorde att man inte såg var det var sten och var det var mellanrum mellan stenarna, man fick gå försiktigt och hela tiden parera när man halkade.

Varsamt far i bygd och mark
Skada icke kådig bark

Riv ej björkens vita hud
Stör med skrän ej skogens ljud

Bort med skräp och matsäcksrester
Städa efter er Ni gäster

I naturens helgedom
Skövla icke blad och blom

Tänd ej eld, men om du tänder
Släck vart glöd i kol och bränder

Låt bli att simpelt rita
Plank och vägg med krita

Skona allt som annans är
Akta allt som minne bär

Inskription i koja Tarvajärvi, Pajala

Tavla i Sylarnas kök, hur många vandrare skulle inte behöva läsa de orden?

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid Jämtland, inte nog med att det är el dragen till alla stationerna, nu börjar de bygga restauranger i dem också. Sylarnas station är nu ganska nedgången och de planerar en större renovering – och byggnation av en restaurang. Att Storulvån har restaurang är förståerlig och inget som jag förvånas över, men när man har restauranger i väglöst land, då är jag inte lika förtjust, då det kräver helikoptertransport. Trots detta hade vi inga problem med att ta för oss av den ”enklare” frukost som de serverade i väntan på att restaurangen skulle byggas. På vägen ut skrev jag i gästboken, något i stil med ”tionde vandringen i fjällen, sjätte gången i Jämtland, fjärde gången på Sylarna, fjärde gången i tält”.

På grund av Lenas knän valde vi att gå emot Gåsen, men att inte gå upp, enligt kartan så fanns det en liten stig längs med Gåsån och den tänkte vi följa till leden mellan Gåsen och Helags. Leden till rastskyddet vid Gåsån var mycket lättgången, även om den var stenig bitvis, och den gav många vackra vyer. Rastskyddet vid Gåsån var hårt slitet och vanlig tältplats, men vadet lite jobbigare än väntat (Mattias och Lena fick ta av sig kängorna och vada i sandaler). Stigen längs med ån var lättvandrad och lätt att följa och även om den inte var utmärkt så borde det inte vara några större problem att följa den i sämre väder eftersom man hade en ås på vänstersidan och ån på högersidan. Det blir dock väldigt lerigt tidvis eftersom det är god jordmån och många småjokkar som korsar stigen. Leden upp till Hulke var däremot mycket mer svårgången, hela vägen upp skulle man upp för alla dessa små-åsar som dödar så många knän, och som är rena tortyren för knän som redan är angsträngda. Stigen är jämn med få stenar på det hela men eftersom man ofta får gå i brant motlut går det långsamt att ta sig framåt.

För vår del blev det direkt krisartat, jag fick gå i förväg och leta upp en tältplats nere vid rastskyddet Hulke, gå tillbaka för att hämta Lenas ryggsäck och tältet för att sätta upp detta. Under tiden fick Mattias bokstavligen leda Lena ner för Hulkes fjällsida – hon behövde allt stöd hon kunde få, till och med i ganska svagt nedåtlut. Redan innan vi började nedstigningen, och även under middagen, diskuterade vi möjligheten att ringa efter fjällräddningens helikopter (i så fall var planen att jag skulle gå vidare till Helags, sova där, och sedan gå vidare till bilen nästa dag, medan Mattias flög iväg med Lena – jag var den med överlägset mest friluftsvana – och av säkerhetsskäl skickade jag hem ett sms om planerna, ett meddelande som jag misstänkte, och senare fick bekräftat, skapade en del oro där hemma…).

Nästföljande dag kände sig Lena mycket bättre och eftersom hennes goda humör och vilja var mycket hårdare än hennes knän så gick vi vidare (under hela veckan hörde jag inte ett ord om klagomål, trots att hon hade fullt legitima skäl att vara gnällig!) och även om vi inte höll någon högre hastighet så gick dagen förhållandevis bra. Leden ifrån Hulke ned till Helgas var generellt ganska lättgången. Den inleddes med en ganska brant backe men sedan var det i princip slut på branter, mellan Suonegetjärra och Snusestöten var det många o-spångade jokkar som man skulle över, men det var aldrig några problem (höga kängskaft…). Vi valde att inte följa leden över Jalketsålja utan vi vadade Handölan på ungefär samma ställe som vi hade vadat ett par dagar tidigare, med resultatet att vi hade gått i ett X. Det var ganska lite vatten i jokken och den enda utmaningen var att hitta en väg där enbart sulorna blev blöta, och inte resten av kängan. Resterande väg var mycket stenig och många små-åsar och därför bitvis svårgången, det var inte svårt att gå men det var kraftigt mycket mer sten än på andra håll.

Medan vi gick till Helags blåste det upp mer och mer, även om det hade börjat redan på morgonen, och när vi kom fram till fjällstationen fann vi att det var uppe i 19 m/s och prognosen visade på ännu högre vindhastigheter. Varken Mattias eller Lena var vidare svårövertalade till att vi skulle sova inne den natten, men hade någon av dem föreslagit att vi skulle fortsätta så hade jag inlagt mitt veto. Istället för att blåsa bort satt vi inne i den stora matsalen och läste lite böcker, drack te och allmänt mös.

Sista dagen var det en ganska enkel vandring tillbaka till bilen och när vi summerade vandringen kunde vi konstatera att vi hade fått med alla delar som en fjällvandring kan erbjuda: snö, hagel, storm, solsken, vadning samt övernattning inomhus och i tält. Inte så illa för två som aldrig tidigare har gått i fjällen…

Vindelfjällen

Medvandrare: Olof, Henrik och Kristofer
Guovddavártje i kvällningen
Kväll över Skiebliejuhka med Guovddavártje som en ensam kulle rakt under molnen.

Den första tältturen som jag deltog på i fjällvärlden styrde sina steg emot Vindelfjällen, i Ammarfjället för att vara exakt, med start i Ammarnäs. Vi hade ifrån början planerat att vandra längs leden runt hela fjällmassivet, men vi övergav den idén då kartorna visade att vi skulle komma att tillbringa större delen av vandringen i skogsterräng längs med Vindelälven– skogen bekymrade oss inte men däremot myggen. Istället valde vi att snabbt ge oss upp på kalfjället och följa Stuorajåbbas rygg. Första lägerplatsen låg väldigt nära leden, knappt tio meter ifrån den, vid en lite namnlös jaure uppe på kalfjället och efter en myggrik dag (på vår läsida hade myggen stått i stora moln under dagen och man smällde lätt 5-10 mygg varje gång man slog sig på vänsteraxeln) åt vi middag inne i Olofs och Henriks tält (Olofs Hillebergstält hade större absid än mitt och Kristofers Fjällräventält). Följande dag fortsatte vi i strålande solsken och med ypperlig utsikt norrut fram till Skebleskalet som vi följde västerut. Någon kilometer efter Skalkåtan slog vi läger och efterföljande dag tog vi en topptur upp på Guovddavártje där vi i god blåst fick en bra utsikt över hela dalen åt både öster som väster. Efter att lagt upp det obligatoriska toppröset återvände vi. På vägen ”hem” såg man tydligt varför man skall ha röda tält i fjällen – det är lätt att gå förbi en lägerplats då man ha få riktigt bra landmärken att gå efter och att då ha ett tält som syns bra på håll är då nödvändigt!

Röda tält i fjällen
Kvällsdiskning med Buvråjvvie i bakgrunden.

Den fjärde dagen mådde jag inte något vidare bra, jag hade veckan innan varit ledare på ett scoutläger och stressat som ett djur, nu slog pendeln tillbaka. Jag låg kvar i sovsäcken medan de andra gjorde en topptur upp på Buvråjvvie, vädret, kraftig blåst och rent av en del åska, gjorde dock att de fick vända innan de nått ändå upp. Näst sista dagen gick vi tillbaka till vår första lunchplats och ett renande bad inför nästa dags buss- och tågresa hem. Bussresan hem visade sig även det bli en upplevelse då luftkonditioneringen lade av i Hoting efter att ha gått på max sedan Gällivare…

Padjelanta

Medvandrare: Kristofer och Henrik

Padjelanta är inte alls lika välbekant som t.ex. Abisko, Kebnekaise eller Sarek, men det är inte mindre sevärt för det. Ursprungsplanen, redan för 2007, var att gå runt Virihávrre men olika orsaker gjorde att vi 2007 gick i Norge istället, men 2008 styrde vi så stegen emot Padjelanta. Färden gick ifrån Ritsem med båt över Akkajaure, följde leden längs Vuojatädno, längs den gamla leden över Njierek, upp i Allak-massivet och sedan tillbaka till Änonjálme och båten via Kutjaurestugan.

Det enklaste sättet att ta sig till Padjelanta är att åka tåg till Gällivare och ta bussen till Ritsem, det är samma buss som man tar om man skall till Sarek eller skall norrut emot Kebnekaise, och bussturen ger många fina vinklar på de höga fjäll som kantar vägen – bokstavligen kantar vägen (en rolig sak när man passerar kraftverket som skapade Akkajaure är att de har satt upp en vindsnurra på dammvallen, ungefär som om de inte riktigt tror på sitt eget kraftverk). Bussen kör ner till färjeläget och kör sedan upp till fjällstationen, men det är för långt mellan stationen och båten för att man skall hinna springa upp för att lämna en väska i bagagerummet eller proviantera i butiken (det måste vara ett av STFs mindre välplanerade tilltag, det hade varit riktigt praktiskt att köpa hemfärdsmaten på stationen t.ex.). Pga detta har jag inte kommit närmare stationen än att jag kunde se den ifrån båten.

Närheten till Sarek är påtaglig och det är lätt att drabbas av Sarekförbannelsen, längtan efter att borra hål i tandborsten och rycka papperslapparna ifrån tepåsarna. I år hade jag skalat av packningen mer än vanligt, förr har jag haft med lite saker ut-i-fall-att, men inte i år. När jag åkte hemifrån så hade jag runt 16 kg personlig utrustning, något som växte till 22-23 när vi hade fördelat mat etc. Jag ville ta reda på hur det var att inte ha med dessa bra-att-ha-saker, vilket självklart visade sig gå riktigt bra, och i ett led i det hade jag faktiskt vägt flera saker för att få en bild av vad det är som bidrar mest till vikten. Jag hade tidigare under året sågat av tandborsten, men av det enkla skälet att den annars inte gick ned i den necenssär som jag hade köpt, men jag vägrade väga hur många gram det var som jag ”sparade”! Nu vet jag vikterna så nu behöver jag inte göra om övningen till nästa gång.

Vi klev av i Änonjálme och traskade på snabbt till Akkastugorna, där vi stannade till och fyllde vattenflaskor och tejpade fötter. Stugan ligger kanske en kvart-tjugo minuter ifrån båtplatsen så det är inte så mycket idé att stanna till om man kommer mitt på dagen som vi gjorde, men det är en ganska lång väg till Kisurisstugan så man kan överväga att stanna även om man inte kommer med kvällsturen. Om det är soligt och grannt som när vi var där så ligger stugan fantastiskt, med en storslagen utsikt över Akka.

Generellt så var alla leder som vi gick på extremt lättgångna, det var knappt så det låg någon sten i vägen och fjällen var släta och mjukt rundade utan de karaktäristiska små åsarna som man hittar t.ex. i Jämtland. Flera partier var väldigt branta, men de var aldrig så branta att man inte kunde hålla ganska god fart, man blev andfådd men inte värre än att man kunde gå vidare – man blev andfådd, inte trött. Med undantag för näst sista dagen så var det direkt behagligt att gå.

Under första dagen hade vi en enklare dispyt om hur långt vi skulle gå, men efter en omröstning så slog vi läger vid Jåkkjåkken, det finns en iordninggjord rastplats där med flera stockbord och det kan ha varit ett utedass som jag skymtade mellan träden. Följer man stigarna längs jokken knappt 50 meter nedströms kommer man till en kraftig krök med en liten sand och grusstrand med ytterligare ett stockbord. Om man vadar över där kommer man ut på en ”udde” som bildats av att jokken gör en 180° sväng, och det fick bli vår första lägerplats. Platsen var alldeles utmärkt men knotten var talrika, men de störde inte något att tala om, jag undrar om det var riktiga knott eller någon annan form av flygfä. När vi hade gått och lagt oss började det regna lite och jag blev faktiskt orolig för vattenståndet, marken var mycket låg och udden blir säkert översvämmad flera gånger per år. Om det regnade lite där vi var kunde det mycket väl komma mycket mer uppströms, med obehagliga följder. Jag kunde dock konstatera att vattenståndet i princip var tvunget att stiga med en halvmeter för att det skulle bli problem, så jag kröp snabbt ner och såg till att ta igen den sömn som jag hade missat på tåget.

Nästa dag traskade vi vidare och gjorde en liten paus när leden gick igenom Sarek, leden går över en liten flik av den mytomspunna nationalparken, 11.11 gick vi in över bron och efter en tjugo minuters paus vid informationsskyltarna strax bredvid bron lämnade vi Sarek 11.35.

Efter Kisurisstugan valde vi den gamla leden över över Njierek, det var väldigt fint väder när vi gick där men det är väldigt väderutsatt och jag rekommenderar inte det om det blåser kraftigt eller är låga moln. Det fanns inga ledkryss och fjällen man går över är så platta och avrundade att om man kommer av leden kan man hamna i fel dalgång utan att egentligen upptäcka det förrän det är försent. Men ifrån Njiereks topp hade vi fri sikt till Alástjhåkkå och Ráhkovárásj (antagligen även Ráhkotjåhkkå, det var lite svårt att bedömma vilken topp som var vilken), det betyder att vi då hade ungefär 36 km fri sikt…

Andra natten sov vi nedanför Loadásj, eller rättare vid den jokk som rinner ned därifrån, ett par hundre meter norr om leden, ett klart godkänt ställe som använts av andra (vi hittade ett trevligt ställe, men det låg toalettpapper under stenarna och rester av vitlökar).

Enligt Grundstens beskrivningar så skulle det vara brant ned till Låddejåkkostugan, och det är ingen överdrift! Stugan ligger fint och har utan konkurrens de lyxigaste toaletterna i fjällen, men det är minst lika jobbigt att ta sig upp ur dalen på andra sidan. Det är brant men precis som i övriga Padjelanta så är det väldigt mjuka sluttningar och lättgångna stigar så det var inga problem att trava på, man blev rejält andfådd men inte mer. Vi styrde stegen upp emot platån uppe i Allak-massivet och efter ytterligare en brant stigning kom vi upp till den lilla sjön och på dess nordstrand slog vi läger. Nordstrand och nordstrand, det var en rejält brant backe ned till vattnet men vi låg väldränerat och hade bra utsikt över det stora snöfält vid sjöns sydsida som försåg den med dess vatten. Resultatet var en sjö som hade inbjudit till bad om den bara hade varit varmare.

Under de två dagar som vi låg i Allak gjorde vi två toppturer, en upp på Allak självt och en ”lite till mans”. Den andra dagen tog vi lite som den kom och gick ut lite var och en för sig och strövade runt i området, men den stora turen, och den jag hade sett fram emot, gick upp på den högsta toppen. Vi gick runt på sydsidan av 1214-toppen och gick sedan mellan den och nästa stora topp, för att sedan komma norrifrån till Tjáppajågåsj, som vi hade utsett till vår lunchplats. Att angripa 1348-toppen ifrån sydöst är fult görbart men vi valde att göra det lite extra jobbigt genom att klättra uppför den brant som tornade upp sig framför oss. Det var inte svårt men det krävde att man väntade in varandra så ingen stod under en vid något tillfälle – en fotbollsstor sten gör ganska ont att få i huvudet. Men det var skoj!

Väl uppe på toppen fick vi en utmärkt utsikt över Virihávrre och Vastenjávrre och fjällen som ligger bortom dessa. Molnen var ganska låga så det var lite svårt att se hela vägen, men vi kunde konstatera att mellan två toppar i söder kunde vi skymta Blåmansisen, två och en halv mil längre bort. Efter att ha tittat på utsikten, jämfört med kartan för att se att fjällen låg rätt och stärkt oss med en whisky återvände vi hem. För att kompensera för all energi som vi hade gjort oss av med under dagen åt vi äppelkaka till efterrätt som vi hade stekt i extra mycket smör.

Återvägen till båten och tåget tog vi den nya leden längs Vastenjávrre och korsade broarna över Vidjáguojkka och Varggá och följde leden till Vaisaluokta och sedan ned till Änonjálmme.

Ursprungsplanen var att stanna för natten någon kilometer efter bron över Varggá men det var synnerligen torrt och de få jokkar vi såg var inga vidare att dricka ur och terrängen inbjöd inte direkt till ett gott nattläger – sankmark må vara mjukt men det är inte hållbart i längden. Resultatet var att vi i praktiken fick marschera ytterligare en halvmil den dagen, hela vägen fram till Kutjaure. Vi hade kunnat stanna tidigare men då var det så kort kvar så vi tyckte det var lika bra att gå vidare. Vi var framme vid sju och medan Henrik och Kristofer letade tältplats längs Sieberjåhkås sydstrand satte jag mig och lagade middag. Sieberjåhkå är en mycket bred och vattenrik jokk men den har grävt ned sig i landskapet och skapat säkert 7-8 meter höga strandbrinkar. Det gör att det är väldränerat men att det är långt till vattnet och svårt att få med sig fulla kastruller tillbaka. Middagen påbörjades tio över sju, serverades åtta prick, uppäten kvart över och försten ner i sovsäcken var jag strax efter nio.

Nästföljande dag gick vi de fåtalet hundra meter till Kutjaurestugan, där jag fick mig en liten chock, stugvärden visade sig vara samma Svantesson som vi hade träffat på i Unna Allakas och nog kom han ihåg mig allt! Det är första gången som jag har träffat en stugvärd igen så det var rätt skoj att tjôta bort lite tid. Efter en lite längre morgon en vi egentligen hade planerat för fortsatt vi upp emot Vaisaluokta. Leden upp till dalgången mellan Siebertjåhkkå och Gasskatjåhkkå är precis som resten av Padjelanta mycket lättgången, men själva dalgången (som enligt Grundsten tidigare skall ha kallats för Svaltjavagge) var den mest svårgångna led som jag nog någonsin ha gått på. Det var massor av sten, både små och stora block, och stigen gick igenom flera höga videsnår – och det var i princip så längs hela dalen! Enskilda sträckor kan vara svårgångna men här var det runt en mil, vilket var något anmärkningsvärt. Men återigen överraskar fjället en och erbjöd i Gårssåjávrre en fin och djup badsjö, djup nog att dyka i ifrån stranden, men det var väl kyligt för att tvagning skulle ske.

Vi slog läger bara 500 meter innan leden brant bar ned till Vaisaluokta uppe på en liten kulle och nästa frostiga morgon klättrade vi ned till Akkajaure och följde leden tillbaka till Änonjálmme och båten.

Den botaniska expeditionen

Som omväxling hade jag i år tagit med mig två fjällfloror, jag hade letat efter en flora i flera år, men under det senaste året hade jag fått tag i två stycken, Fjällflora av G Olle Olsson och Våra vanligaste fjällväxter av Pelle Holmberg, och nyttjade dem flitigt, trots att det var så sent på året. Vi hade inte med oss någon fauna, men jag tror inte vi behövde en, den enda gången vi såg ett djur vi skulle vilja identifiera var en rovfågel som svävade över Låddejåhkå på vägen hem. Annars var det mest ren, ett par ripor och död lämmel som vi såg (det senare fanns det förvånasvärt mycket av, vi såg inga levande men minst fem döda lämlar).

På vägen upp till Allak såg vi fjällsippa (eller tuvbräcka eller mossbräcka – tyvärr hade jag ingen av böckerna framme så jag fick rekonstruera ifrån minnet) samt, troligen, fjällveronika. det fanns gott om blåklockor, fjällfibbla, knoppbräcka och rosenrot. Jag såg en blomma som liknar purpurbräckan, men där bladen var spetsiga och satt i ett stjärnmönster, purpurbräckans blad sitter mer som bladen i en rosenknopp. Andra blommor som vi såg var fjällgröna, fjällsmörblomma, fjällglim, polarull och fjällskära.

Norge

Aurlandsdalen

Medvandrare: Kristofer och Henrik

Egentligen så var tanken att jag skulle ägna den här sidan enbart åt svenska fjällen, jag såg det inte som en särdeles stor chans att jag skulle ge mig utomlands för att vandra i fjällen, men vi kunde inte få våra kalendrar att gå ihop och när vi tog restid i beaktande återstod egentligen bara Norge som alternativ, och så fick det bli.

Vi hade inte någon riktigt bra färdbeskrivning och pga av en något komplicerad logistik bestämde vi oss för att göra det enkelt för oss – vi skulle ta tåget till Finse och lägga kursen under tågresan och anpassa oss efter vägen, en förutsättning för planerna var något oortodoxt för Norge, vi skulle bo i tält. Vi gjorde lite efterforskningar, var och en för sig, före resan och vi kom rätt snart fram till att gå norrut emot Geiterygghytta och lägga basläger någonstans på vägen och sedan gå tillbaka efter ett par dagar.

Efter en evighetslång tågresa, jag tror inte ett ögonblick på att tåget gick snabbare än 70 km/h mellan Oslo och Finse, steg vi av i ett kyligt och grått Finse. Efter att ha ägnat lite tid åt att rota fram mössa och vantar stegade vi iväg genom det lilla samhället och började klättra upp för Sandalsnuten. Så snart vi hade lämnat de sista husen efter oss började vi leta efter en lämplig tältplats och ganska snart slog vi upp tältet knappt tio meter ifrån leden vid ett brusande, enmeters vattenfall.

Nästa morgon var det fortsatt kallt och gråmulet, med tidvis lite stänk, och landskapet inbjöd inte direkt till beundran. Leden förde oss förbi Gjætarguthaugen, den lilla stugan Klemsbu och öster om Sankt Pål. Det senare var en topp vi skulle återkomma till men nu syntes den knappt i molnen. Strax innan Sankt Pål fick vi gå över det första snöfältet och när vi senare började nedstigningen till Omnsvatnet blev snöfälten både många och stora. Lockelsen blev mig slutligen för stor och jag åkte rutschbana nedför två av dem, man får upp en farlig (bokstavligen!) fart med regnbyxor och jag rekommenderar verkligen att man väljer var man åker noga och att man bromsar ofta. Den stora faran för en vandrare är inte att man rutschar in i en sten utan att den gropiga snön får en att studsa upp och ner. En lämpligt placerad sten eller isbit kan mycket väl sätta stopp för vandringen – kan du föreställa dig att gå en mil eller två med 20 kg på ryggen och smärtande svanskota?

Vi kom ned till sjön utan missöden och stötte på vårt första hinder, vi hade planerat att lägga oss på sjöns norra strand men vi kunde nu tydligt se ett rött tält ligga där, nästan precis där vi hade tänkt sätta vårt, ett klart streck i räkningen. (Det skulle senare visa sig vara ett tält som dessutom flöt.)

Vi lät oss inte nedslås av detta utan vi fortsatte nordöst längs leden och den älv som avvattnade Omnsvatnet. Leden hade hela tiden varit lättgången och det var bara snöfälten som gjorde det svårt att gå, fjällen var mycket mer slätstrukna än flera delar av Jämtland, där det finns hundratals smååsar att trampa upp för, men sidorna var mycket brantare. Miljön var ganska gårskalad med mycket grå sten som gick i dagen men det fanns gott om bete för de ganska stora ren- och gethjordar vi såg. Sista natten kunde vi se hur en renhjord om över hundra djur letade sig upp för en fjällsida och klämtande ifrån getternas klockorna var en ständig följeslagare. Vi såg även ganska stora grupper om vandrare men dessa höll sig till leden och störde aldrig oss.

När vi väl hade kommit ned till vattnet uppstod det en diskussion om var vi skulle slå läger och efter lite dividerande bestämde vi att vi skulle göra ett försök på norra sidan om vattendragen. Vi var nu i höjd med Bakkahellertjønane och efter lite rekognoscerande fann vi ett delta alldeles nedströms där vi stod och jag lyckades efter en del experimenterande finna en väg som gjorde att jag kom torrskodd över. Kristofer hade låga kängor och kunde tänka sig ta reda på hur lång tid kängorna tog på sig att torka (de var nyinköpta) och Henrik ville testa att vada i sandaler – jag var den ende som blev blöt om fötterna.

Deltat spred ut sig ganska brett med många småöar och vattendragen emellan blev breda och grunda, det hade dessutom bildats små åsar av sten och grus som gjorde att man kunde snirkla sig fram genom vattnet. Som tur för Kristofer var att vattnet aldrig gick över kängskaften, Henrik fick sina yllesockar genomdränkta (han gick normalt i knähöga stövlar) men jag kunde snart konstatera att mina sockar var fuktiga de med. Väl över på andra sidan och efter lite letande fann jag så förklaringen, mina trogna följeslagare genom så många år hade sprungit läck. Cellgummit över höger lilltå hade efter lång och trogen tjänst mattats ut och en en centimeterlång spricka lät förstå att mina kängor nu önskade pensionera sig.

Med fuktiga bomullssockar (jag har alltid gått med bomullssockar och det var först den här gången som jag verkligen upplevde hur lång tid det tar för bomull att torka) anträdde jag så de sista hundra metrarna till den plats vi kom att bo på i tre nätter.

Vädret var verkligen inget vidare men landskapet var så mycket bättre, en otroligt massa snö täckte de branta fjällsidorna i stora fält och bruset ifrån vattenfallet bredvid tältet lade sig som en ljudmatta över allting.

Följande regnmuliga, gråa, blåsiga och blöta dag följde vi vattendraget upp till Omnsvattnet och åt lunch vid densamma, planen hade varit en topptur men de låga molnen satte effektivt stopp för det. Det blåste ganska mycket och kall dugg föll och jag kan inte påstå att humöret var på topp. Den enda ljusningen var att vi fann tältet som vi sett dagen innan: en upp-och-nedvänd, röd plastbåt! Vi livade upp oss med en del skämt om flytande tält, men annars påverkades vi alla av vädret. Vi återvände snart och till middagen fick jag möjligheten att testa att baka bröd på Trangiat (steka bröd är väl snarare en bättre beskrivning) och jag tycker inte att det var riktigt värt besväret. Man spar lite vikt och volym (?) på att inte bära med sig färdigbakt bröd, men man får bära med sig motsvarande mängd bränsle. Det tog ungefär 10 minuter per brödkaka, så man kan fråga sig om det är värt det.

Som en ytterligare spik i vår kista hade vi haft svårt att hitta ett bra ställe att sätta upp tältet och det fanns gott om hålor under ryggen, och efter lite dividerande bestämde vi oss för att flytta tältet till ett mycket bättre ställe, 100 meter längre åt bergssidan till.

Bakkahellertjønane, Norge
Bakkahellertjønane, ungefär mitt på bildens högra kortsida ligger ett snöfält och vid dess fot ligger tältet.

Nästa dag räddades vandringen. Solen strålade ifrån blå himmel.

Det är ingen underdrift att säga att stämningen lättade, och efter en del omstuvande gick vi åstad på en topptur, uppför de branta fjällsidorna. Det var ganska lätt att hitta en väg upp på Bakkahelleren och för varje topp som vi besteg såg vi en ny som vi sedan begav oss emot. Vi gav oss aldrig högre upp än 1504 m.ö.h. men med blå himmel såg vi hur långt som helst.

Följande dag bar det av hemåt och jag fick lida för att jag inte hade med mig mina solglasögon, jag fick senare under dagen huvudvärk och även ont i ögonen av den skarpa solen (det höll i sig även nästa dag, hela vägen hem på tåget så mådde jag inget vidare). Men vilken skillnad det var emot att gå ett par dagar tidigare!

Nästan så snart vi siktade Sankt Pål vek vi av ifrån leden och började leta oss fram över lättgångna stenfält, egentligen borde man kalla det för grusfält eller makadammfält, men vilket månlandskap det var! Inte en växt! Uppe på Sankt Pål stannade vi säkert en timme och tittade på utsikten och tog kort. Jag passade på att ta ett ”avskedskort” på mina kängor (jag vet inte vad de andra tänkte om mitt omkringspringande i strumplästen och ett par kängor i handen där uppe på toppen).

Följande kväll tog det oss ganska lång tid att hitta en bra tältplats, men till slut hittade vi en och i toppenväder satte vi oss, efter ett bad i den intilliggande bäcken/ån, att baka upp alla brödsatser som vi inte hade bakat ut tidigare. Efterkommande morgon gick vi ned till Finse och åt en lunch i Finse 1222s restaurang, och efter lite tittande på Finsevann kom så tåget och vi kunde åka hem i sakta mak.

Jotunheimen

Medvandrare: Stefanie

Ombyte förnöjer som bekant, och återigen blev det som jag inte trodde att det skulle bli, jag satt på bussen emot de norska fjällen. Den här gången skulle det dessutom bli på norskt vis, vi skulle gå mellan hytter och det norska konceptet med helpension.

Jag bör nog beskriva det norska systemet för dem som är ovana vid det, för det är klart ovant för en svensk. Det finns dels självbetjäningsstugor vilka är mycket lika de svenska stugorna med stugvärd (hyttevakt som det heter på norska) men med den skillnaden att det finns gott om konserver etc. som det bara är att botanisera bland, man skriver upp vad man tar och räknar ut vad man är skyldig. Betalning sker med kreditkort och en särskilt formulär som läggs i ett kassaskåp.

Den andra varianten är fjällstationer med helpension. På kvällen serveras en trerätters middag (inte alls så fashionabelt som det låter, ibland var rätterna i klass med halvbra lunchrestauranger i Sverige), frukost ingår och i samband med frukosten så gör man ett par smörgåsar till s.k. niste, det var även vanligt att man lämnade in sin termos på kvällen och kunde sedan hämta ut den på morgonen. Priset var självklart högt för en svensk, men inte groteskt. Det som fick mig att ramla baklänges var att man fick betala 30 NKK för termosvattnet, oftast var det bara ”varmt” när det hälldes på direkt ifrån kaffemaskinens varmhållningstank, så det var strax över ljummet när det var dags för lunch (och då har jag en bra termos!). Man kunde på en del ställen beställa vad man ville ha i termosen – vatten, kaffe eller te. Jag såg en som hade beställt te – de hade hällt på vatten och lagt i en tepåse, jag kan bara hoppas att han hämtade den fort så det inte fick stå och dra i någon timme eller så… Nisten kostade 12 NKK per brödskiva, förpackningsmaterial ingick. Jotunheimen är ett av de populäraste stråken i Norge och det märks på priser och service, det kommer garanterat nya gäster, man behöver inte anstränga sig.

Turen började i Gjendesheim, en ”fjällstation” som påminner mycket om Abisko eller Storulvån– en fjällstation vid vägen där många av gästerna har som start- eller slutpunkt på sin vandring. Sovsalen är charmig och de har den goda smaken att erbjuda lösviktste till middag och frukost. Det jag gillar med fjällen är brist på civilisation – att stationen är en utpost i oförlåtande natur. Men Gjendesheim är bilar, bussar och elektricitet. Så det var inte med vidare saknad som vi anträdde vår vandring dagen efter.

Leden mellan Gjendesheim och Memurubu är en av Norges mest kända leder så räkna med mycket med folk under hela dagen. Man börjar ganska brant uppför upp på Veslfjellet, man blir andfådd med det är inte mer än så. Upp på Veslfjellet är det så gott som platt och man kan trava på fram till orsaken till att så många går sträckan: Beseggen. Norr om Veslfjellet ligger Bessvatnet och söder om ligger Gjende och mellan dessa två bildas en smal landremsa som inte blir mindre bisarr av att de båda sjöarna skiljer sig runt 400 meter i höjd – tänk kraftverksdamm. Veslfjellet i sin tur har sin platå en 350 meter över Bessvatnet. Resultatet är att det blir en smal och ganska brant klippvägg ned till landremsan mellan sjöarna och det är denna del som kallas för Beseggen. Klättringen är bitvis ganska brant, klippan är sönderbruten och det finns gott om fotfästen som slipats blanka av decenniers vandrare. Problemet är snarare att det är lätt 50-100 personer som befinner sig där samtidigt som en själv så vi fick vänta ett bra tag vid en smal passage. Jag skulle inte rekommendera att gå från Gjendesheim till Memurubu med tung packning, det var ofta man fick hasa på baken, utan i så fall så är nog andra hållet klart att föredra. Den fortsatta vägen till Memurubu var ganska normal för någon som är van vid svenska fjäll, förutom när man skulle ta sig ned till själva stationen, det var rätt rejält brant och ganska ansträngande för knäna.

Memurubu lever uppenbarligen på alla turister som skall gå Beseggen, vi valde sovsal och det visade sig vara en f.d. dusch eller omklädningsrum – plastmatta och golvbrunnar brukar vara en ledtråd. Det var inte alltför fräscht generellt men enligt ett par som vi träffade långt senare i veckan så skulle de enskilda rummen vara av ”hotellstandard”. Oavsett vilket så var jag inte ledsen att lämna det snabbt dagen efter, vi valde att gå i Memurudalen istället för att följa den ordinarie leden upp på fjällryggen och det blev en ganska behaglig vandring, bortsett ifrån att man många gånger gick i en bäckfåra. Dalen var som vilken svensk fjälldal som helst, men sedan gick det brant uppåt och man anslöt till leden uppe på Memurutunga.

Bukkelægret

För att komma ned till sjön Gjende ifrån Memurutunga så måste man ned för något som har kommit att kallas för Bukkelægret, det är i princip ett stup som leden går ut för. Det är självklart svårt att bedöma hur brant något är när man står mitt i backen, men jag uppskattar det till att vara en 60-70°. Det är brant, och jag kan egentligen inte rekommendera någon att gå nedför, inte med packning. Det går utmärkt att skicka sin packning i förväg med båtarna som går på sjön, kostar en femtiolapp på ett ungefär, och är värt det om man har mer än de 12 kg som jag bar på. Stela Lundhagare och en 40 liters ryggsäck var inte till ett hinder när man skulle ned men ett par gummiskor och ingen packning vore definitivt att rekommendera, stavar var ofta i vägen men ibland till hjälp. Det var ofta man fick hasa på baken och massor av golfbollstora stenar gjorde det mer intressant – de var självklart helt rundslipade. Man klättrar ned ungefär 400 meter på kanske 500 meter i horisontalplanet (vilket ger en lutning på 40°, men det var utan tvekan mycket brantare en stor del av vägen). Det satt kättingar att hålla sig i på en 3-4 ställen men de hade lätt kunna sättas ut på ett tiotal ställen till utan att det hade skadat.

Gjendebu

Stationen Gjendebu är en riktigt trevlig fjällstation, ligger bra till, trevlig arkitektur och på det hela taget en mycket trevlig upplevelse. Det finns ett uppehållsrum precis vid matsalen som vi tillbringade mycket tid i med ett bibliotek och ganska trevliga soffor. Det enda som jag har att anmärka på var tillgången till nykokt tevatten, alla ställena envisades med att ta det ur kaffemaskinens varmhållningstank. Jag är emot! Skall det vara så förbannat svårt att skaffa en vattenkokare!?

Vi tog en vilodag här och strövade omkring lite på egen hand när vi inte satt och läste eller tog en tupplur. De hade nyligen renoverat duscharna så de var riktigt fräscha, och till skillnad ifrån Memurubu så hade de ingen myntautomat för varmvattnet (hur många norska mynt tror ni jag hade med mig?), man sade bara till när man checkade ut hur mycket som man hade duschat, tio kronor gången. Även det till skillnad ifrån Memurubu så tror jag inte vattnet var eluppvärmt utan man eldade för varmvatten –Memurubu hade ett eget kraftverk som drevs av forsen bredvid, de hade ingen ursäkt att ta betalt för varmvattnet som jag ser det! Gjendebu hade en arbetsinsats för att få varmvatten och då förstår jag om man vill ha en slant för det eller vill begränsa användandet genom att ta betalt. Däremot hade man missat att ventilera torrdasset ordentligt så det stank bra kring toaletterna. Rätt klantigt egentligen, likaså att inte sätta in en urinoar.

Vidare…

Efter lite vila gav vi oss av emot Leirvassbu, en sträcka på 15-16 km som bjöd på en ganska behaglig vandring och gav flera fina vyer, men bjöd även på ett par mindre uppförsbackar, men vägen gav också en obehaglig överraskning. Där Urdadøla flyter ned i Langvatnet finns ett ganska omfattande vad, säkert en tio-femton meter tvärs över. Det var inte djupt och det var inget problem för någon med högskaftade Lundhagare att ta sig över torrskodd, även om man fick leta en stund, men det var strid ström och det kan säkert vara mycket svårare efter ett regnväder. Vadet består av en massa sten i alla möjliga storlekar, jag hittade en väg över som sagt, men det fanns flera djupa hålor som kan ställa till det vid andra förhållanden.

Leirvassbu är en privat hytte som nog får sägas vara ganska okej, den ligger vid en bilväg så det är säkert en vanlig ut- och ingång till fjället. Återigen tog vi billiga rum så de var inte helt fräscha men egentligen inget att anmärka på, förutom att handfatet skulle behöva en påhälsning av en rörmokare. Däremot andades restaurangen och baren en trappa ned allmogemöbler och 70-tal – sofforna i baren var extremt obekväma! Det var inte med någon större saknad, tror jag, som vi nästa morgon gav oss av emot Olavsbu i bister vind och smådugg.

Leden mellan Leirvassbu och Langvatnet består av ganska mycket stenhoppande och gav en försmak av vad som väntade. Vi gick fel och jag fick klättra över flyttblock för att hitta till leden igen (Stefanie valde en mycket bättre väg). Resten av vägen var det mest extrema jag har varit med om, vida överstigande leden mellan Unna Allakas och Alesjaure. Sten på sten i rejäl uppförsbacke i ett par kilometer och sedan lika jobbigt ned igen. Det är inte en väg jag vill gå igen!

Jag var skeptisk till de röda T:na redan förra gången jag gick i Norge, men den här gången besannades alla mina farhågor. Ledmarkeringen är ofta målad på stenar som ligger nere på marken, jag har till och med sett hur den varit målad marken, och är ofta placerade så att du ser dem när du följer leden. Normalt är det inga problem att se dem, men om du kommer av leden i ett extremt stenigt landskap så är det mycket svårt att hitta tillbaka till leden. Det finns ingen stig som man kan hålla utkik efter och det är svårt att se T:na ”ifrån sidan”. Jag blev dessutom lurad av ett stenröse som någon att hade satt upp ett par hundra meter ifrån leden, så jag kom helt bort mig en gång och fick verkligen leta efter leden – terrängen var sådan att man tittade var man satte fötterna och tittade inte upp lika ofta för att leta efter nästa ledmarkering. Det straffade sig självklart, men när man kom av leden var det varje gång svårt att hitta tillbaka. Ett mörktrött T på en mörk sten i halvdager är inget som man lätt upptäcker på 50 meters håll. Nej, tacka vet jag de orange prickarna i Sverige – de ser man i alla fall på lite håll!

Det tog ganska precis fyra timmar att gå utan rast, precis som det står angivet på kartan, men jag är lite skeptisk till att mäta avstånd i timmar och inte i kilometer. Det är lite samma sak som om en sträcka är ”lätt” eller ”svår” att gå…

Jag har svårt att se att Olavsbu inte skulle vara en av de mysigaste stugorna som jag varit vid. Det blev riktigt hög stämning i köket på kvällen där vi satt och spelade kort i värmen ifrån vedspisen, vi kom på god fot med hyttevakterna Trond och Hege, men även de övriga gästerna. Men som i Sverige är det att rekommendera att man tar med egna ljus och tändstickor. Det finns till försäljning men är så där lagom billigt, jag är klart imponerad av det norska systemet, men jag har bara sett det när det fungerar. Hela systemet bygger på ärlighet och det fungerar tillräckligt väl för att man skall fortsätta köra på det. Däremot fick vi veta av Trond att stugan inte skulle komma att stängas, trots att de lämnade den, eftersom folk i så fall bara skulle bryta sig in. Då var det bättre att låta den stå öppen…

Näst sista dagen lämnade vi stugan med viss saknad, vädret var lite bättre men inte mycket, och de första två kilometrarna var stenig och jobbig, men sedan var det lättgånget och man kunde hålla hög fart. När det väl började slutta nedåt var det fortfarande ganska enkelt att gå, det fanns en normal stig att följa och bristen på sten gjorde att det var mycket lättare att gå. I Gjendebu träffade vi åter på Trond och Hege när vi satt i storstugan och vi fick nöjet att dela båtresan tillbaka till Gjendesheim med dem.

Fjällstugor som jag har varit vid

En diskussion som jag hade med stugvärden i Unna Allakas 2006 gjorde att jag satte mig och räknade samman vilka fjälllstugor och -stationer som jag har varit vid. Det hela började med att jag deklarerade att jag inte skulle återkomma till Abisko, i alla fall inte som stugvandrare, på flera år eftersom det fanns många fler områden att upptäcka. Sedan så sade jag något i stil med att jag planerar att besöka alla fjällstugorna varpå stugvärden skrattade och deklarerade att det fanns 40 stycken! Men om man räknar med dem som jag har passerat, men inte bott i, har jag hunnit knappt halvvägs:

  1. Abisko
  2. Abiskojaurestugorna
  3. Alesjaurestugorna
  4. Unna Allakasstugan
  5. Tjäktjastugan
  6. Sälkastugorna
  7. Kebnekaise fjällstation
  8. Storulvån Fjällstation
  9. Blåhammaren Fjällstation
  10. Sylarna Fjällstation
  11. Vålådalens Fjällstation
  12. Lunndörrsstugorna
  13. Vålåstugorna
  14. Stensdalen
  15. Gåsen
  16. Helags
  17. Akkastugorna
  18. Kisurisstugan
  19. Låddejåkkåstugan
  20. Kutjaurestugan
7 februari 2017