Ett första ord: Denna artikel var ifrån början publicerad i Dnegel nr 13 men har per den 10:e november 1999 lästs in och konverterats till HTML. Artikeln publicerades någon gång 1992/1993.
I så gott som i varje rollspelstidning med någon självkänsla finns det någon gång en artikel med tips om hur man blir en bra SL, och då jag anser att dessa artiklar inte är kompletta och är så uttömmande som man skulle vilja, så tänkte jag här ta upp ett par av de saker som jag anser fattas, samt delge den villrådige några av mina egna erfarenheter efter sju års rollspelande. Innan vi börjar vill jag bara en sak sagd; vad som står här är mina egna högst personliga åsikter och vad som fungerar för mig kan vara rena katastrofen för andra!
Innan man själv sätter sig för att spelleda ett större äventyr så bör man först själv spelat ett tag som spelare hos någon mer erfaren SL, detta bor man göra för att man skall få ett begrepp om hur spelarna ser på ett problem (SL och spelarna ser for det mesta helt olika på ett problem eller dilemma) samt att man på ett enkelt sätt lär sig regler. Därefter kan man spelleda några mindre aventyr vilka tar en till två spelmöten, detta är inte nödvändigt men innan man startar en större kampanj så bor man skaffa sig erfarenhet om hur det är att sitta på bägge sidor om spelbordet. Det får man nog bäst genom att läsa artiklar som denna samt spela, spela och åter spela. När man väl anser sig vara färdig för att leda något stort, det kan ta flera år innan man känner sig beredd, så bör man gå igenom några punkter som kan göra spelandet roligare och enklare.
Först bör man bestämma sig för vilket rollspel man skall spela samt vilka spelare som skall deltaga. Vilket rollspel det blir är helt upp till dig och dina spelare, men ta gärna ett som ni kan (i alla fall du! Ty en SL som inte kan reglerna är som en kopp te utan socker - man vill inte dricka något mer ur den koppen). Vad gäller spelarna så bör, eller snarare skall, det vara personer som du trivs med och som kan samarbeta dels inbördes och dels med dig och dina SLP. En hel kampanj kan gå åt skogen om spelarna inte kan samarbeta utan hela tiden bråkar inbördes (en kompis till mig råkade ut för att hans rollpersoner blev så sura på varandra att de slog ihjäl varandra, och det blev inte bättre av att de nya rollpersonerna också dödade varandra!).
Äventyren bör nog både vara köpta och egenskrivna, och har du någon vän som också spelleder så kan det vara bra om du kan låna några av hans aventyr. Detta ger dig som SL erfarenhet om hur ett lyckat äventyr bör vara upplagt, och sedan kan du utifrån det förbättra dina egna äventyr. När du har spelat ett egenskrivet äventyr så släng det inte utan spara det och gör några ändringar så det förbättras, för ett äventyr är aldrig helt perfekt från första början. Ett aventyr du har sparat kan du använda i en senare kampanj (eller skicka in till någon av landets många rollspeltidningar).
Men hur skriver man då ett bra äventyr? När jag skriver ett äventyr så brukar jag börja med den mest centrala intrigen, eller handlingen, den handling som rollpersonerna råkar ut för. Därefter så beskriver jag platsen, SLP och broderar ut med sidohandlingar och dolda intriger. Jag har funnit att detta sätt passar mig bra och jag skulle vilja rekommendera alla att finna ett sätt att producera äventyr som passar dem. Att finna ett systems om fungerar för dig kan ta lång tid, för mig tog det fem till sex år. Om du har tänkt att få dina äventyr publicerade så bör man skriva ganska utförligt för den som läser ditt äventyr har ingen aning, eller lust, att lista ut vad du har tänkt dig. När du skriver så ha också i åtanke att ett långt äventyr inte alltid är ett bra äventyr! Ett annat problem som man kan råka ut för som SL är att när rollpersonerna blir mycket mäktiga, vilket de brukar bli efter ett tag, då tappar dina spelare respekten för sina motståndare och dessa måste då vara enormt mäktiga för att spelarna överhuvud taget skall bry sig. Hur man löser det här enkelt vet jag inte men låt gärna fiendernas vapen vara förgiftade och låt dem också hyra in lönnmördare och liknande, detta kan få spelarna att dra öronen åt sig och om du spelat bra så kommer de till slut att dra sig för att ens starta ett krogslagsmål… Ett annat sätt att få bukt med respektlösa spelare kan vara att genom ett flertal äventyr få spelarna att förstå att man bor respektera sina medvarelser, för annars blir man utestängd från deras samhälle, till exempel så kan värdshusvärdar vägra servera dem, stadsvakten tar sig inte an deras stöldanmälan och så vidare.
Om man är nybörjare som spelledare, eller som rollspelare över huvudtaget, så bör man nog inte ge sig på en alltför stor kampanj från början, därför att det helt enkelt är mycket lätt att ta sig vatten över huvudet. Tag istället och spela kortare äventyr så du och dina spelare får erfarenhet av reglerna och av rollspelande, men det ger även dig erfarenhet av dina spelare så att du vid ett senare tillfälle lättare kan välja dina spelare. I en kampanj ändrar man ofta i reglerna och om man inte kan dem helt och hållet så blir det lätt ganska fatala misstag, så se till att åtminstone DU kan reglerna (detta kan inte nog betonas)! Efter att ha valt spelare, rollspel och äventyr så kan det vara dags att man bestämmer vilka typer av rollpersoner som passar in och göra en lista på dem, från vilken spelarna sedan kan välja ifrån när de sedan slår fram rollpersonen. Jag tror att en grupp med en krigare, en jägare/utbygdsjägare, en eller två magiker, dessa behöver dock inte ha offensiva besvärjelser, samt någon udda typ som munk, lärd man eller dylikt kan vara ganska intressant att spela. När du väl har satt igång med att spelleda din stora kampanj så är varken du eller dina spelare fullärda och felfria. Att få spelare felfria är svårt men det är bra mycket enklare att få dig som SL felfri, eller i alla fall näst in till…
För en spelledare är det ofta svårt att beskriva ett område och få med allt av vikt, då är bilder, tecknade som fotograferade, ett oumbärligt hjälpmedel. Samla gärna på dig ett lager av olika bilder som du kan ha användning för, sätt gärna in dem i ett album.
Efter varje spelmöte så fråga dem om vad de ansåg om äventyret och om dig, du kan även vänta till nästa spelmöte och fråga dem då ty då har de fått lite tid på sig att tänka över vad de tyckte. Se till att du tar åt dig av deras åsikter och att du strävar efter att inte upprepa dina misstag.
Vad är det då som gör en kampanj så mycket roligare än enskilda äventyr? I en kampanj får man följa sin rollperson genom livet och man lär känna honom på ett annat sätt än i enskilda, fristående äventyr (detta har jag upptäckt med en Dvärg i SRR, han har nu R4 men han är för mig synnerligen levande…). En annan sak som gör en kampanj så annorlunda, det är att kampanjen, till skillnad från de enskilda äventyren, aldrig tar slut! ”Men om en av rollpersonerna dör då?” kanske någon undrar, och till den kan jag bara säga att kampanjen är slut för den ROLLPERSONEN, för de övriga rollpersonerna fortsätter den och spelaren som förlorade sin rollperson kan antingen göra en ny eller också ta någon SLP som har en logisk anledning till att ansluta sig till gruppen (dessutom får ju SL en SLP mindre att hålla reda på…).
Till sist: Att spela är det enda sättet för att bli en bättre SL! Till ännu mera sist: Jag talar om att det kan ta år att bli bra och det kan ju låta mycket. Detta håller jag med om, men å andra sidan; om vi skall lära oss spela piano eller tvärflöjt så klagar vi ju inte över att det tar lång tid…
Tillbaka till Gamemaster’s Refuge